Och jag vet att det bara väntar smärta
längst fram på vägen som jag följer,
och ni måste förstå att jag ser skuggorna av era leenden,
de vackra händerna som nästan når
vid mina tankar
varje gång jag tänker på att vända om,
men jag stannar bara upp,
jag taggar bara ner,
jag vilar och väntar under tungan,
gömmer det där som när man gömde tuggummi
i mellanstadiet,
tills det klibbar fast i gommen
och kväver mig,
och jag filar på tanken att bara låta det hända.
Jag vet att det bara blir mörkare
ju mer timmarna går,
och jag snubblar blind och döv längs innanmätet,
följer revben med fingertopparna och rycker till i
chock
varje gång jag möter något motstånd,
fast ingen blir lyckligare av att förlora gränserna
så jag gråter med
rödmålade mungipor,
för om jag ska bli galen,
ska jag bli galen med stil.