Jag ser dimman lätta från det som är fördunkelt
dunkelt av själens smärta och möda
Nu ser jag liv i något som jag trodde var förmultet
Minnen jag trodde var döda
Ur dimmorna hör jag röster som påminner och gör mig svag
om hur livet verkligen var
Om hur barnet bemöts med hårda ord och slag
i en tillvaro utan värme, kärlek och en far.
Jag hör hur rösterna tynar bort i mina tårar
tårar av saknad över svunnen tid
tid, som jag nu minns och som ger mig kalla kårar
När allt jag vill är att få lite frid.

Skriven 1999-05-21 | Krisse Lind © 1999-2010