När hennes hand drunknade i min
slog det mig att hennes andra hand
inte var med längre.

Hennes blick i fjärran var som tom.
Hennes steg stapplande och hon gick bara för att,
ja, för att helt enkelt.

Ingenting var som det skulle.
Världen hade rasat samman där och då.

Men solen sken när hon gick,
med stapplande steg bort från granatsplitter.
Mot lekparken.

Med handen drunknad i min.
Mot världen som vi bygger upp igen.
Tillsammans.