Visst har man fått stryk
Någon örfil, knuff i dike, spark i pannan.

Fyllans egna vers!

Man var härdad
Som en soldat

Kroppen tål det mesta
blåmärken och blod var som en ovän man altid hade med sig

Men en natt
då ögonbrynet hängde och läppen sprack
så stod jag där ensam mitt på torget och tog emot slag på slag
och inte fan va det någon näve ja fick känna på

Det var nått vasst! men endå hårt!

Jag minns det varma kletiga som rann sakta ner från hjässan
ner längs kindknoterna

Smakade järn

Men känslorna var borta
det fanns inget. Det var bara jag och slagen.

Sedan gick jag hem och reparerade nyllet med vatten och papper
Det sved till då och då

Efter en stund hör jag någon bakom mig
det var min lillasyster på fyra år!

Då kom smärtan!
och jävlar va ont det gjorde!!