Med slottet i fjärran på böljande sädesfält ryktet
nådde dina öron. Intriger i kungahuset och du
var tvungen att fly. Bort från ditt hem, bort från
ditt arv, bort från dig själv.

Utan tid att packa du gav dig av. Din färd genom
mörka skogar gick, genom djupa dalar utan ro i
sikte. Vad är hemma för den som inget hem
längre har?

Endast korta stopp på okänd mark. Endast
otryggt i främmande land. Utan svärd, utan
sköld, endast med manteln som skydd. Bland
stråtrövare och vilda djur ingen vila får.

En värld i brand ger få att lita på. Alla vill sitt
eget bästa. Ingen söker annat att finna sig själva
till gagn. Hårda dagar och kalla nätter frysna
hjärtan producerar. Så även ditt.

Så många möten, så många människor på din
väg. Så många vilsna. Så många sårade. Så
många rädda. I riket allt annat än väl stod till.
Förbi vitmenade gravar din vandring gick.

Där ingen lag finnes, de skupelfria frodas. Där
ingen rätt skipas, folket lider. Ogärningsmännen
växer sig feta, mättar sig av makten. Berusar sig
med blodet från oskyldigt sinnade.

Rikets tillsyningsmän sov på sin post medan
dess fogdar frossade på de fattiga. Rätten vrängs
i handen på den som handen tjänar. Rätten
vrängdes ur handen på dem som sov.

Modlöst din färd formade dig. Hopplöst
vandrade du vidare. Tröstlöst vände du åter.
Förlora kan man överallt. Dö vill man hemma.
Cirkel dock endast slutas kan då spiral brytas.

När allt hopp så ute var, budkavel nådde fram.
Ej ikapp tidigare hunnit på din snabba färd.
Förrän tiden ute är, hopp aldrig svika bör. När
kamp kalla, mod ej hos kämpar må falla.

Med bud också vapen utrustar. Så ock i striden
för frid. Svärdet som blänker där orden dig
stärker, skölden som vittnar om tron på seger.
Bältet som i sanning håller dig upprätt.

Hjälmen som frälser såväl kropp som sinne,
pansaret som endast den rättfärdige passar. Inget
av detta dig till gagn om beredvilligheten ej klär
dina fötters steg. Om inte kärlekens låga driver
dig tillbaka till ditt folk.

Vid kröken männen väntar som aldrig krökte
rygg. I vars lojalitet riket vilar. Vars fana aldrig
stäckts. Lejonets märke bär, utan silver och guld
- två korsade träbitar klär.

Vars krona gråa hår - medaljer forna tiders ärr
bär spår. Vars hästar tålamodet otåligheten
tyglar. Lugna blickar förr varit med. Lärda läxor
förnyade sinnen inpräntade.

Nyfödda kämpar gamla kroppar förbytt. Nya
språk gamla tungor vittna om, rike som fordom
var och åter skall bli. Stridsrop öde land väcker,
dött åter blomstra får.

Ensam du utgick, med detta sällskap vände åter.
Tillbaka det som stulits taga, som undangömts
länge nog. Arvet dela åt folket som arvslösa
delades. Lotten falla sig så.

Talet om frihet endast med andens kraft
levereras må, om du gehör vill få, åt budskap
som ut skall nå. Stärken maktlösa händer, given
kraft åt vacklande knän! Tiden är här.

Med slottet i fjärran, på böljande sädesfält står
du så åter där. Där hemma är.
Samma man på samma plats – dock inget sig
likt. Ej heller komma så bliva. Gud vare tack!