Det står en trädbänk i solen. Jag sätter mig nära, lutar huvudet mot ditt nyckelben och andas in. Det är kyligt trots hettan som strålar genom takeaway-muggen i min hand. Svart, din med mjölk. Du har din näsa i mitt hår och säger att jag luktar gott. Jag ler, blundar och förblir tyst. Något i ditt blickfång gör det svårt för mig att tala. Önskar att jag kunde somna där, sova där. Stanna där.

Men tiden drar.

En stig leder bort från bänken och vi följer den in i skuggan. När din hand krockar med min trasslar vi ihop våra fingrar. Du och jag, hand i hand. Jag skrattar nu och hoppas att vi båda ler. Du har grå Converse, mina var en gång vita. Hela. Precis som jag var de en gång hela. Länge sedan nu, för redan första gången jag såg på dig föll jag i bitar.

Smulades till vulkanaska i eget luftrum.

Du nyser, av pollen eller mig. ”Prosit” och vi lämnar Adolfsparken bakom oss. Ingen p-bot är fäst på din vindruta och vi andas båda ut. Jag mest för att inget får förstöra de få stunder vi har då vi ler. Du av andra skäl, mer uppenbara. Jag ser på dig. Jag ser på dig igen. Vill smaka din tunga. Följa med dig hem.

Du letar efter bilnyckeln...

Min spegelbild reflekteras i det mörka glas som täcker dina ögon. Kisar men kan inte möta. Ray-ban blockerar din blick.

...och hittar den till slut.

Vi sätter oss i bilen och du kör mig ända fram. Kysser dig djupt och när jag går vet jag att du ler. Bildörren slår igen och solen, solen den går i moln.