Jag låg i rännstenen och såg hur meddelanden sändes genom rymden. Signalerna var så starka att även astonauterna kunde känna vår kärlek. Gatan blev till den mjukaste säng, och himlen blev till det finaste tak. När natten sa adjö, och solens strålar sakta började synas på horisonten, reste jag mig upp. Jag lät den finaste av gryningar skölja mina trötta ögon. Mina lungor fylldes av den renaste luft. Doften av henne satt fortfarande kvar i mina kläder. Med trevande steg följde jag tågrälsen. För varje kliv slog hjärtat snabbare. Snart skulle jag få se henne igen.