… och här ligger man ensam och skakar

huvudet är fullt av tystnad
liv på automatik

jag känner mig som en jobbigt stereotypisk zombie
… hjärndöd, långsam och sådär härligt gurglande

död, men på något sätt ändå vid liv
medveten och klar… men inte i huvudet

… det ligger som en tät dimma runt mig
jag vet att världen finns därute… någonstans…
en verklighet… med människor och glass…

små öar av mänsklighet som flyter omkring
… eller, det är nog jag som flyter
och de står stilla

det känns som att det vore så spännande
att vara en av de där verkliga människorna
de som lever liv och ser varandra utan att gömma sig

… det är väl bara avundsjuka

jag förundras över era små möten
med små rörelser och små ord
som om ni inte säger någonting
men ändå tillräckligt

ja… jag försöker att inte stirra

jag förstår inte
och ibland vill jag inte förstå
oftast märker jag inte ens av er
men ibland… då man sett sig själv
som om man vore en av er
… fast… inte riktigt
då kommer avundsjukan
på vad… ingen aning…

jag hoppas jag förtjänar mitt liv
… utifrån sett är det nog inte så pjåkigt
här inne ser det mest ut som fermenterade tystnad
eller… en studie i grått

… det borde vara mer rött här

/