Tänk... vad tyst det är…
fridfullt till en orimlig irritationsgrad
… precis som huvudvärk
dånande och malande
men… med släckta lampor och mycket vatten
en ganska trevlig väg mot avskildhet och lugn
och… ja, du vet… smärta.

Tankarna följer sitt vanliga spår
nervbanorna är helt utslitna
utnötta av samma satans tankar
om och om igen…
… det känns som om man ljugit för sig själv hela livet
och för andra, de fåtal gånger man velat tala ur hjärtat
… eller överhuvudtaget… som om det knappt spelar roll.

Jag vet inte hur jag ska förklara…
Det är knappt jag vet vad jag ska förklara.
Det är för lätt att skriva… allt blir platt…
Varför plågar jag mig själv med denna idioti?

Jo, jag vet… det är en vana… en ovana… ett missbruk…
ett kolossalt feltänk… ett vänligt, men otroligt opassande knivhugg i tinningen…
Äsch…

Det är väl den jag är…. en feg, meninslös liten människa som ofrivilligt lever dag ut och dag in… apatins erövrare! Tystnadens hånfulla avatar!

Ja, ja… det är klart jag existerar…
Ögonblick för ögonblick…
… igen längtan… ingen tro… inget hopp och inga drömmar…
… och ändå ligger man här och skriver… som om man vill att någon ska läsa…
som om man drömmer om erkännande… eller ja, mordhot…

Jag vet ärligt talat inte vad jag ärligt talat inte vet eller ärligt talat vet… helt ärligt… kanske lite mindre talat… men helt ärligt… och om och om igen…

… jävla papegoja

/