Melodi: ”Lyckan” (M. Koch)


”Nu måste du snart sluta skjuta
all skuld uppå musan… blott njuta
av all denna sköna beundran
du får” (ja, så tyckte den flundran!)
Men hon är mitt käraste sällskap
min syster, jag aktar den vänskap
vi delar och särskilt i stunder
då fraserna formas till under…

Då flyger jag på hennes rygg
jag känner mig då aldrig skygg
i hennes famn jag vilar trygg
då kan jag ledigt vara stygg…

Då retas jag gärna med regeln
som säger: nå, se dig i spegeln!
Vad ser jag - en narr mitt i livet
som skriver vad henne blir givet…
Med Musan som stöd jag då vänder
på orden som vanligen tänder
en brasa på nyheter gamla -
på sådana många ju samla…

Då pirrar det i skallen skönt
att skriva är ju alltid lönt
när tesens antites jag rönt
syntesen flödar… allt blir grönt!

För råd är nog öppet mitt sinne
men drabbas jag kan djupt härinne
av ilska, då glöder mitt minne
och hämtar ur hån nästa pinne
likt August, av Musan jag brinner
och hoppas ej dödsängeln hinner
min bädd förrän sent här på jorden
när mätt jag mig ätit på orden…

Då bringas dikten ej élan
den kanske doftar liksom fan
då är jag säkert sur som tran -
då sättes punkt för sista dan.