Uppsala 2010-05-12


Sitter på minnenas plats i det gröna.
Tittar upp mot björken som står strax intill
och Phluxen som växer i rader utmed sandgången.
Granarna och tallarna omfamnar platsen
och ljudet från topparnas sus tränger
långt in i min själ.
Gräsmattorna är täckta med vitklöver,
med bin surrande när de flyger från det ena
till det andra och förbereder sin honung.
Lite vattenporl från det sinande diket.

Vad jag tänkte, vad jag gjorde år efter år,
sommar efter sommar i detta gröna gräs
står solklart framför mig.
Jag minns varenda tanke. Vart enda ord.
Var jag ledsen? Ja.
Var jag glad? Kanske lite ibland.
Ensam?
Längtade, trängtade, men inget hände.
All denna fägring till vilken nytta?

Känner ännu honungens doft och smak
från bipaviljongen där honungen slungades.
Tappades på burkar i sensommaren.
Ligger ner i det gröna. Tittar på molnen.
Vad finns det för mig utanför denna omfamning?
Hade jag det bra? Knappast!
Tordes jag säga det? O, nej då!!
Skenet är viktigt och fasaden oklanderlig.

Bland krusbärsbuskar och vinbär gottar jag mig
och ärtskidorna är godast innan de mognat.
Mycket är godast innan det nått sin höjdpunkt.
När når vi klimax?
Svaret är enkelt.
Aldrig, men mina förbjudna tankar i gröngräset,
har sakta men säkert visat sig sanna
och blivit bekräftade mångdubbelt upp.
Det är allt som behövs för att gå vidare.


Britt Gustavsson