Det är tyst i mitt luftiga huvud.
Jag känner mig som frigolit…
… packmaterial för en tanke jag förlagt.

Det är så tyst…
Jag försöker skrika… inuti alltså…
… tyst… så tyst att bara jag hör…
Inte ens nu hör jag mer än tystnad…
… den dånande, klagande… irriterande jävla tystnaden…

Att allt ska vara så svårt… begär jag för mycket kanske?
Jag vill ha tillbaka allt det som gått förlorat…
… alla minnen jag inte minns och alla ord jag knappt förstår…
och... kanske en tanke… eller en dröm… någonting varmt…

Jag hatar min eviga klagan… mitt enerverande blahablaha…
Allt ljus har försvunnit från min blick…
Jag vet att det finns där… men… jag ser bara grått…
Det är psykosomatiskt… psykodramatiskt…

Poff! Där försvann världens gröna varmlighet…
Plötsliga förändringar kan orsakas av hjärnmögel…

… man kanske är på väg till en situation där kläderna börjar krama om en och pillrena serveras i små plastmuggar…
Precis som i en disneyfilm…

Det spelar mindre roll…
… allt spelar så liten roll just nu…

I mitt huvud finns bara behoven två…
kaffe i mängder… och cigaretter likaså…

… och så tystnaden då

/