Midnatt närmar sig. Regnet repar rutan med sina vassa naglar och jag vet att jag borde gå. Hinna med sista bussen. Hem. Jag smakar på ordet.. hem. Det var länge sedan det kändes så. Det var länge sedan något kändes. Alls.

Hennes lätta andetag mot min hals. Jag vet att hon inte sover, jag kan känna hur hennes ögonfransar fladdrar till ibland, en fjäderlätt kittling mot min hud. Jag undrar vad hon tänker på. Oss antagligen. Som jag. Att det inte är på riktigt. Vi är ett undantag utan tid att bli sanning.

Det förvånar mig att jag ligger här. Jag som inte skulle. Men hon dansar så vackert, och jag, ja, jag ser inte bort. Jag undrar vad hon skulle säga om hon visste vad jag tänker. Att hem kanske inte är en plats. Hem kanske är en person? Hon kommer aldrig att få veta och jag, ja, jag kommer att missa bussen inatt.

En skiftning i luften, och hennes hand smeker fram mönster på mitt bröst. Jag fångar en irrande kyss mellan mina läppar. Så kom då, dansa med mig i natt och låt våra virvlande tungor massera liv i två frusna hjärtan. Låt oss tänka på i morgon en annan dag.