det är så lätt att bortse från det som stör hos mig själv

... i stunden

känslan av en tårfylld himmel

en kylandeutandning som får träden utanför att rassla

... som silvermynt... glänsande...

ensamheten syns inte i mig... eller...?

leendet döljer... lugnar... jag missuppfattas

... som strategi... en maskäten trämask med slutna ögon...

och sedan... plötsligt... så ser man sig själv

le mot en himmel som aldrig ler tillbaka

talande till ett grått moln som aldrig kan besvara

viskande... som om jag vore avlyssnad... till månen... som om den skulle kunna höra

... som om jag ens vill att den skall höra

man ser sig själv som om man ser någon annan

... någon man inte känner igen... inte vill känna igen...

och man skjuter bort all koppling till sig själv genom en kall generalisering

jag vet... jag vet... kylan syns som neon... utifrån

ensamheten är som en stämpel i pannan

en tatuering i själen... "idiot..."

det måste vara snudd på omöjligt att komma nära någon som definierar sig som ensam...

så... vari finns det då hopp?

rädslan ligger som en betongvägg runt mig... som om jag vore invirad i taggtråd

... och gillar läget

/