Varje dag samma sak…

man vänder och vrider på varje sekund

som om man kunde förändra någonting

som om man hade en chans

… en möjlighet

eller, i brist på ett bättre ord… hopp

Jag tror jag är där jag borde vara

… den person jag måste vara

ja… utifrån de val jag gjort

mina gener och allt det där i köttet… i blodet…

Kan man välja bort det som är?

… försöka uppnå en förändring av vad som borde vara?

… utan att veta vad som är… var jag är… vem jag är…

Nej, nej… jag klagar inte… eller… kanske litegrann…

Det är väl det en människa gör?

Det ligger väl i vår natur att inte vara nöjd med nuet…

… att söka sig framåt… uppåt…mot någonting bättre

eller… någonting vi tror är bättre… finare… mer passande

Ibland tror jag att jag nästan kan se vart jag är på väg emot…

mina fingrar darrar och är så nära att det känns som att det är någonting där

… men bara när jag inte ser… när jag inte vet…

Dagarna går in och ut ur varandra

och natten har berövats av så mycket av sin rättmätiga plats



Jag vet inte varför jag ens skriver… jag har ingenting att säga…

visst, jag kan skaka fram ord som bygger meningar fulla med stav- och grammatik-fel… men…

text utan innehåll känns mer som att de sliter ur innebörd hos den som läser än ger någonting att ta av… vad är det för mening?

ändå skriver jag… ord på ord… utan innebörd eller mål…

jag vet inte… det är klart… det är nog jävligt tydligt…

jag vet ingenting…

men… det är väl därför jag skriver…

varje ord är ett desperat försök att hitta någonting som betyder någonting…

förhoppningen finns ju alltid där… även om man förnekar det…

tomhet och betydelselöshet är två riktigt hemska känslor…

och det är väl därför jag skriver…

för att fylla upp tomheten

och att uppehålla ett torftigt litet hopp om att kanske…

… kanske kommer det någon gång… något litet ord… någonting som betyder någonting…



men jag tröttnar så fort…


/