ibland undrar jag om du någonsin har funnits

ibland fladdrar tyllet i din klänning framför mina ögon
och ibland så tror jag att det är dina kalla fingrar jag känner mot min arm

men vem är du?

i mina föreställningar har du alltid en prästkrage i plast på din solkyssta hand
det är alltid lördag morgon och täcket är krispigt svalt
du sover längtan
med dina ben mot mina

jag vet inte vem du är idag
kanske inte ens vem du var då

jag tror aldrig att vi möttes

jag saknar inte dig
du är bara minnen

likt disk från igår

det är inte det att jag tycker att vattnet till liv är särskilt kallt
jag är inte bitter

det är snarare som att jag just har varit i ett sensommarhav

och varje gång jag stiger upp

så minner den annalkande höstens bris

om att min kropp fortfarande är blöt.