När vet man att det är dags att gå?
Är det när du säger hejdå?
Eller är det när du ber mig att gå?
Jag känner mig hemlös,
jag har ju ingenstans att ta vägen.
Jag känner inte till ett annat liv än ditt och mitt.

Livet som vi delat i många år,
inte trodde jag att vi någonsin skulle gå skilda vägar.
De enda jag vet är att du och jag inte längre kommer att bo under samma tak.
Aldrig mer dela säng, jag är rädd.

Jag vill inte ut dit, vill inte till köttmarknaden.
Orkar inte, orkar inte börja om igen.
Orkar inte våga lita på någon igen.
Vi hade ju det bra.

Varför måste jag gå?
Kan jag inte få stanna?
Jag känner inte till en annan värld än vår.
Vem ska skydda mig?
Du har alltid försvarat mig.
Vad ska jag säga till våra vänner?
Mamma och pappa? Familjen och släkten?

Snälla jag skäms, låt mig stanna kvar.
Du får göra vad du vill, men sluta inte älska mig.
Jag behöver dig. Jag är rädd.
Rädd för att lämna dig, lämna allt det jag redan känner till.
Min trygghet, min tillflyktsort.
Jag är rädd, vilsen och förvirrad.
Att börja om ensam på nytt,
i en värld som förändras vid varje andetag.


Copyright

L. Brown
2005-11-16