Jag vet att du står bakom hörnet
Ditt skratt studsar runt tegelväggen
Omfamnar mig
Vänder tvärt
Skulle inte kunna se dina mörka ögon glimra mot någon annan
För du hur du sett på mig likadant
Skulle inte kunna se dina läppar formas efter någon annans
För du har en gång kysst mig. Pressat dom mot mina.
Skulle inte klara av att höra din röst.
För du har sagt fina saker till mig med.
Det som en gång smekte som dunfjädrar skär nu som glas.

Hur kan det göra så ont? Det var ju aldrig någonting?