En söndag i början av juni - regn. Fredrik stod i köket i lägenheten och röjde undan efter lunchen med radion på. Familjen hade just försvunnit i olika riktningar. Han satte in disken i maskinen, plockade undan mjölkpaket och smör och torkade av bordet. Sedan gick han ut i vardags-rummet, prövade några ackord på pianot innan han fortsatte köksbestyren. Han sköljde trasan ordentligt i det varma diskvattnet, torkade av spisen. När han nästan hade avslutat diskbänken ”ringde” hans mobil, som låg på mikron, med hjälp av ett Jimi Hendrix-riff. Det var hans vän Björn, som ville komma över och fika.
”Du har tur. Jag tänkte just sätta på kaffet.”
En halvtimme senare, ungefär så lång tid som det tar att köra från Täby till Wasastan, ringde det på dörren. Fredrik reste sig från sin plats vid pianot och gick Björn, som inte väntat på att någon kom och öppnade ytterdörren, till mötes.
”Hur är det?”, sa han och kramade om vännen.
”Bra”, sa Björn. ”Det vill säga så där. Det har varit lite mycket död den här veckan.”
”Vadå?”
”Först dog Lenas bror. Du vet, Lena? Pelles fru. Han var bara sextiotvå. Han fick en hjärtattack bara, plötsligt. Åkte till jobbet på morgonen och kände sig lite dålig. Lade sig i ett vilorum och dog. Sen, igår, dog en annan kompis mamma. Hon var i och för sig rejält gammal. Hade gjort sitt, haft ett bra liv och allt det där. Men ändå. Det var inte så länge sen hon brukade vara med, en söt liten tant. Satt och log åt barnen. Det känns tungt.”
”Trist!”
”Ja, varför skall folk dö? Jag gillar inte det. Yvonne?”
”På kontoret. Förbereder en förhandling till i morgon. Eller kanske på tisdag. Nån förhandling…”
”Kan inte folk lugna ner sig? Det är ju sommar”, sa Björn.
”Det ösregnar.”
”Alla är maniska. På jobbet skall allt vara klart innan midsommar. Och sen alla skolavslutningar, nationaldagar, prinsessbröllop och annat. Den här tiden är helt galen. Hägg och syren på samma gång. Man skall försöka hinna med att vara hänryckt samtidigt som man är bakfull och måste köpa examenskläder till ungarna och avslutningspresenter till deras lärare.”
”Är det inte hänförd man skall vara? Hänryckt låter som om man dör. Rycks hädan.”
”Du ser!”, sa Björn och skrattade.
De gick ut i köket och lade upp bullarna Björn hade haft med sig på ett fat och bryggde ett par koppar espresso. Kaffedoften fyllde köket och följde med de två vännerna ut i vardagsrummet, där de satte sig.
”Vi kanske skulle ha gjort te?”, sa Fredrik. ”En espresso är slut innan man hinner märka den.”
”Man kan ta en till”, sa Björn.
Fredrik lyfte koppen och tog en klunk. Satte ner den och tog en tugga på sin bulle och tömde sedan med synbart välbehag koppen.
”Så. Det var det”, sa han. ”Skall jag sätta på lite te?”
”Absolut”, sa Björn. ”Kan du inte göra lite espresso medan vi väntar?”
”Jag börjar förstå varför du är manisk.”
”Gnäll inte på mig, kaffe är det enda jag tål.”
Men Fredrik gjorde ingen min av att gå ut i köket utan satt kvar i soffan och mumsade på sin bulle. ”God”, sade han. ”Så ni hinner baka i Täby mitt i all manisk hänförelse?”
”Det blev över från en basar”, sa Björn. ”Men det är Yvonne som har lärt Anna tricket. Man tar ett vanligt bullrecept och sen dubblar man allt som är gott: smör, kanel och socker.”
De skrattade.
”Har du hört det här?”, sa Fredrik och gick bort till pianot och började spela en långsam melodi.
”Det låter som Satie?”, sa Björn.
”Stilla natt, heliga natt. Fast jag har gjort om det lite. Hör du?”
”Det är vackert.”
”Det är originalet också. Det roliga är att man kan spela det som något helt annat. Hör du, här är melodin, fast långsamt, utdraget. Det är vänsterhanden som lurar dig, det är den som låter Satie.”
Fredrik gick ut i köket och satte på vatten.
”Jag sätter på lite musik”, sa Björn. Han tryckte några gånger på fjärr-kontrollen och rummet fylldes av musik från det tidiga sjuttiotalet.
”Tänk”, sade Björn, när Fredrik kom tillbaka med tekoppar och en kanna. ”Tänk så mycket bra musik som gjordes när vi var unga!”
”Precis! Debussy. Och Bach. Och såklart Billie Holiday.”
”Du förstår vad jag menar! Vår musik är rock.”
”Jag håller med”, sade Fredrik. ”Kanske var den bra då, kanske är vi för gamla för att orka lyssna. Eller så betydde den så mycket för oss för att den råkade vara vital just då. Relevant.”
”Musiken har en annan roll för unga idag. De lyssnar, men på ett annat sätt. Och de lyssnar på gammal musik också, Beatles och Hendrix. Vi brydde oss bara om det senaste.”
”Idag hade jag nog gått direkt på det klassiska”, sa Fredrik. ”Stravinsky, jazz och poesi. Som på femtiotalet. Det är ju där jag har hamnat nu i varje fall.”
”Ja, femtiotalet. Vet du att mängden våld i det svenska samhället nådde en absolut botten då? Då skedde trendbrottet. Från stenåldern och ända till femtiotalet var den långsiktiga trenden sjunkande, sen dess har den varit stigande.”
”Jag minns när vi började låsa dörren när vi gick hemifrån”, sa Fredrik. ”Det var i mitten av sextiotalet. Innan dess fanns det i princip inte lägenhetsinbrott.”
”Det kan man säga om Sovjet också”, sa Björn. ”Jag tror det var ett statiskt och ganska instängt samhälle. Man kanske får ta lite stök om man inte vill ledas ihjäl.”
”Ja, på många sätt är det bättre nu. I varje fall intressantare.”
Fredrik hällde upp te och de satt tysta en kort stund.
”Men Fredrik”, sa Björn. ”Har inte du lust att hoppa av ibland? Sluta jobba. Kasta kalendern och ägna dagarna åt musiken och att leva i stället.”
”Du är less?”
”Ja. Kanske inte så mycket less som… Trött. Jag går liksom inte igång längre. Det är kanske årstiden. Det känns konstigt att krypa i den mörka kostymen på mornarna när det är en fin morgon med fågelsång och blommande syrener. Det blir förresten allt oftare jeans. Ett litet fånigt uppror men det känns bättre.”
”Jag har faktiskt tänkt tanken”, sa Fredrik. ”Det skulle antagligen funka rent praktiskt, jag skulle kunna leva på Yvonne. Hon tjänar bara mer och mer. Jag skulle kunna sköta logistiken för henne. Jag tror inte hon skulle ha något emot det. Det börjar ju trilla in arv också. Jag fick en halv miljon när mormor dog. Och barnen flyttar snart ut, då blir allt billigare.”
”Varför gör du det inte då?”
”Tja?”
”Du kan väl inte heller känna någon större entusiasm över ditt jobb?”, sa Björn.
”Nja, jo. Mycket av det jag gör är rätt meningslöst. Fast en del är roligt också. Arbete i ett stort företag är ungefär som jag föreställde mig det när jag var sjutton. Mycket tid ödslas på formalia. Fast på en punkt hade jag fel. Det är inte så obehagligt som jag trodde. Det gör inte ont. Man lider inte av bristen på meningsfullhet.”
”Jag gör det!”, sa Björn. ”Ibland gör det ordentligt ont.”
”Men är det verkligen jobbet som gör ont då?”
”I varje fall delvis. Rollspelet, falskheten. Alla fega chefer som går runt med viktig min och gör skada. De lyssnar inte. Det känns så motigt. Och när man för en gångs skull lyckas med något, vad uppnår man då? Aningen smidigare hantering av ekonomiska transaktioner! I en värld som av allt att döma skulle må mycket bättre om alla ekonomiska trans-aktioner tog mycket längre tid.”
Fredrik skrattade.
”Jag är allvarlig”, sa Björn.
”Jag med”, sa Fredrik. ”Jag känner igen mig. Jag förstår vad du menar. Men så länge man gör det för att förtjäna brödfödan har man inte så mycket val, och det gör det lättare.”
”Jag ville bevisa att jag dög till”, sa Björn. ”För mig var det äregirighet. Nu har jag visat att jag kan. Vad fan skall jag göra då? Jag är bra! Jaha?”
”Jag kände inte så”, sa Fredrik. ”Sådana känslor reserverade jag för musiken. Det var där jag försökte bevisa mitt värde, vilket i och för sig inte gick så bra… Jobbet var bara ett kneg.”
”Men där var du framgångsrik.”
”För all del. Inte så framgångsrik som du”, sa Fredrik. ”Men jag är inte säker på att jag skulle bli lyckligare om jag slutade arbeta. Bland annat för att det skulle ställa mig utanför. Nu sitter vi här och pratar om våra jobb. Vi förstår varandra, har ungefär samma problem. Vibrerar i takt. Slutade jag jobba skulle jag bli en annan. Erfarenhetsmässigt, socialt och ekonomiskt. Även i förhållande till Yvonne.”
”Du menar att du skulle bli ensam?”
”Ja, det också. Jag har rätt mycket vänner, nära vänner. Men för varje år träffas vi mindre. Går aldrig ut och ser en film mitt i veckan, eller tar en bira efter jobbet. Så det är på jobbet jag träffar människor.”
”Man orkar inte. Men det är för att man jobbar för mycket.”
”Det är en annan sak också. Jag är en särling nog som det är, jag vet inte om jag är beredd att göra mig ännu mer speciell”, sa Fredrik.
”Det kanske skulle bli lättare att förstå dig. Fattig musiker, det finns en färdig schablon för det.”
”Jag blir aldrig mer än hobbymusiker”, sa Fredrik. ”Jag har inte en chans. Överårig, och med en talang som inte ens räckte till när jag var tjugo.”
”Nej, jag skulle kanske inte göra så mycket alls”, sa Björn.
”Jag tror man måste ha något att fylla sin tid med”, sa Fredrik.
”Du är rädd för tomheten?”, sa Björn.
”Se på svenskarna på semestern! De jobbar nästan lika mycket som annars, fast med andra projekt: stugan, trädgården, båten.”
”Ja, när vi är lediga blir vi hantverkare.”
”Kanske borde man försöka jobba lite mindre, bara? Jag tror inte man blir lyckligare genom att kliva av. Däremot skulle lite mer luft i vardagen betyda mycket.”
”Det beror väl på vilket liv man har?”
”Mitt liv är bra. Det är väl egentligen ditt också?”, sade Fredrik.
”Visst, det är mig det är fel på. Faktiskt. Det har jag aldrig förnekat”, sa Björn. ”Jag är krånglig och skapar problem. Mår dåligt utan anledning.”
Fredrik skrattade.
”Lyckan är gåtfull”, sa han. ”Vi var ute på landet för några veckor sen. Rabarberna hade precis börjat titta upp, så jag plockade ett knippe. Några små, späda stjälkar. Satte mig i en skyddad vinkel med en whisky och började rensa dem. Solen värmde. Det enda som hördes var lite vindsus och tornseglarnas kvirr högt där uppe. Två grannfruar som pratade på avstånd utan att jag kunde uppfatta vad de sade.”
”Har du hört att de har hittat på något som heter single cow cheese?”, avbröt Björn plötsligt.”
”Visst är det bra!”
”Förlåt!”
”I varje fall, jag rensade klart. Satt sedan sysslolös, och tänkte att detta troligen, sannolikt var årets allra bästa stund. Det var alldeles stilla. Jag satt och njöt en stund, bländad av solen som stod nästan rakt framför mig. Betraktade tornseglarnas akrobatik, långt ovanför solen. Kände lycka. Ren, stilla lycka. Tio, femton minuter. Sedan blev jag uttråkad och gick in.”
”Du är otåligare än jag. Jag hade suttit där än”, sa Björn.
”Äsch, du är likadan. Jag känner dig. De flesta är sådana, vi vill att sa-ker skall hända. Utmaningar, relationer. De gamla kinesiska vishetslärarna fyllde sina liv med kontemplation, poesi, musik, vacker natur och tedrickande. Kan det vara bättre? Men de var inte speciellt lyckliga. Snarare frustrerade. Sentimentala och alkoholiserade.”
”Du menar att den högsta möjliga lyckan ändå är en hustru och två barn? Och ett jobb på fabriken.”
”Mer eller mindre. Jag har i varje fall inte hittat något bättre. Ju mer uppslukade människor är av sina jobb desto bättre tycks de må. Sen är det klart att det finns en massa skitjobb, som aldrig är mer än rå nödvän-dighet. Men ditt jobb är inte sådant.”
”Det handlar om frihet och kontroll. Hur mycket man kan styra över sitt eget liv.”
”När man pratar om bästa sättet att leva glömmer man ofta flödet, förändringen”, sa Fredrik. ”Det måste hända något. Så fort man hamnar i ett statiskt tillstånd blir det problem, oavsett hur perfekt det är. Det är det som alla utopier missar också.”
”Jag håller med om att harmoni inte är ett statiskt tillstånd. Det är att uppnå ett mål snarare än själva målet. Och inget mål kan vara ett sluttillstånd.”
”Vi har ju faktiskt förverkligat mycket av våra ideal. Och vad skall vi göra då?”, sa Fredrik. ”Rent biologiskt skulle vi kanske dö nu. Våra barn är ju könsmogna.”
”Snicksnack! Dessutom saknar jag en massa saker”, sa Björn.
”Men skulle du få dem om du slutade jobba?”
”En del. Jag skulle kunna resa, och ta mig tid på nya platser. Träffa människor. Framför allt skulle jag slippa en massa trams”, sa Björn.
”Jag tror man måste ha ett mål i livet. Något att jobba för.”
”Jag har inte behov av stora mål längre.”
”Men det kan inte bara vara negativt, att slippa obehagligheter”, sa Fredrik.
”Varför inte?”
”Jag tror inte det räcker. Vi är inte konstruerade så. Vi behöver en plats, någon som behöver oss. En känsla av syfte.”
”Men Fredrik, ingen behöver dig!”, sa Björn med eftertryck. ”Du är ersättlig för alla utom din familj och dina närmaste vänner. Skulle du dö nu skulle en ny Fredrik ta din plats på jobbet på några veckor.”
”Det vet jag, men det känns fruktansvärt.”
”I mörka stunder misstänker jag att mina föräldrar var lyckligare än jag”, sa Björn plötsligt. ”De levde i en optimistisk tid. Det var enklare för dem. De hade färre val men behövde inte ifrågasätta sig själva på samma sätt. Pappa var helt enkelt nöjd med att vara ingenjör.”
”Men dina föräldrar verkar ha stängt inne allt. Jag känner dem kanske inte, men… Om de inte har gett uttryck för frustration är det snarare för att de inte vågade. Du har ju ärr kvar ännu.”
”Sant. De visste inte om de var skitnödiga, törstiga eller skulle skära halsen av sig. Eller oss! Men ändå.”
”Jag tror alltid samtiden är jobbig”, sa Fredrik. ”Oavsett vilken samtid det är. Man ser sin egen skit, önskar sig något annat.
”Fast jag undrar om inte vår tid är ovanligt grisig. Vi ser problemen så tydligt men fortsätter precis som vanligt, som om de inte fanns.”
”Miljön?”
”Bland annat!”, sa Björn. ”Varför härjar vi jorden? För att producera trams! Underhållning, statusprylar och godis. När människorna har be-friat sig från tvånget att arbeta sig sönder och samman för maten sätter de sig i soffan med en skål chips och tittar på idiotiska dokusåpor… ”
”Jag tror vi vet för mycket för att vara harmoniska. Om det sker en bussolycka i Bangla Desh där fyrtio människor dör får vi reda på det och mår lite dåligt. Våra föräldrars stora nyheter var när Per Oscarsson klädde av sig i teve”, sa Fredrik.
”Nej, de tänkte bara på bomben. De var övertygade att jorden skulle gå under i ett atomkrig.”
”Det var kanske den mest sannolika utvecklingen”, sa Fredrik.
”Var eller är?”
”Fast det är ju problemen man ser!”, envisades Fredrik. ”Det är en fråga om vart man tittar. Och nyhetsrapporteringens logik. De kunde ha rapporterat om fyrtio bönder i Bangla Desh som har fördubblat skörden i stället.”
”Jag ser det ändå som att vi har gått vilse. Vi har större frihet än nån-sin tidigare men lyckas inte använda den till något vettigt.”
”Men friheten har alltid varit svår att hantera”, sa Fredrik. ”Se på rika människor förr i tiden! De var minst lika förvirrade som vi, i varje fall de som hade förmågan att reflektera. Det är naturligtvis på sitt sätt mycket enklare att i varje stund vara tvingad att kämpa för brödfödan.”
”Så är det. Men vi har kommit så himla långt bort ifrån det som faktiskt betyder något.”
”Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker till exempel att unga män-niskor idag är mer insiktsfulla och anständiga än vi var. Även politiker är mer vidsynta. När vi var unga var de förfärligt dogmatiska. Dumdryga. Det går frustrerande långsamt, men jag tycker vi är på rätt väg. Förändring är svårt, det vet ju du, med ditt jobb. Det kan ta tre år att få kundtjänsten på ett större företag att jobba på ett bättre sätt. Klart att samhällsförändringar tar mycket längre tid.”
”Ja. Fast egentligen handlar det om att jag inte riktigt trivs med mitt liv just nu”, sa Björn och log.
”Det låter som om du inte riktigt vet varför?”
”Jag famlar mig fram. Jag trivs inte riktigt med att jobba längre. Och resten av tillvaron räcker liksom inte till. Fast jag har det bra. Känner du att ditt liv är meningsfullt?”
”Jag tror det. Oftast”, sa Fredrik.
”Jag önskar jag kunde skita i det och bara leva.”
”Ja.”
”Men jag grubblar på det”, sa Björn. ”Egentligen finns det ju ingen mening. Egentligen är det ju bara slump och materia. Elementarpartiklar och fysik. Mening är bara något vi inbillar oss själva. I bästa fall. Med religionens hjälp eller andra självbedrägerier.”
”Jag håller med. Men det hindrar ju inte att man kan uppleva me-ningsfullhet. Känslan kan ju finnas där även om man vet att den saknar objektiv grund.”
”Ja, om man skapar sig en egen medveten illusion…”
”Nja, det kanske inte ens behövs”, sa Fredrik. ”Jag tror inte vi behöver lura oss själva. Det kanske räcker med att leva som om det fanns en mening och försöka göra bra saker. Jag tror helt enkelt man mår bra om man gör det man tycker är värdefullt.”
”Det är olika. Vissa känner mening, andra inte.”
”Kanske”, sa Fredrik. ”Fast samtidigt har vi en massa mekanismer inom oss som skapar känslan av mening åt oss. Ibland kanske man bara, vad vet jag, skall försöka att inte grubbla sönder den känslan.”
”Det är det jag gör. Grubblar över om jag mår bra. Vad jag håller på med. Och vad jag borde göra.”
”Ja.”
”Det är som det är”, sa Björn.
”Det är naturligtvis på sitt sätt mycket enklare för den som kan ta till sig en tro. Den ger både svar och sammanhang.”
”Det kanske också är så att det är svårare att skapa en tillvaro som känns meningsfull idag, när allt är så abstrakt”, sa Björn. ”Det måste ha varit enklare när man odlade jorden för att få mat. Man måste antingen vara mycket okänslig eller vara bra på att lura sig själv för att det skall kännas meningsfullt att sälja ännu en schamposort.”
”Ja”, sa Fredrik. ”Att sitta i solnedgången och skala rabarber är så oändligt mycket mera konkret.”
”Det gäller att odla sin trädgård”, sa Björn.
”För att finna mening?”, sa Fredrik.
”Ja, eller hjälpa någon. Ett barn. ”
”Att återvända hem.”
”Att renovera ett gammalt hus”, sa Björn.
”Att hitta rätt ton”, sa Fredrik
”Så du, Fredrik, utbildad pianist från musikhögskolan, försörjer dig på att utveckla nya system för värdepapperstransaktioner för finansindust-rin. Men du fyller ditt liv med mening genom att skriva musik.”
”Och du bygger rörförstärkare fast transistorstärkare bevisligen låter bättre”, sa Fredrik. ”Utbildad flygingenjör som aldrig har designat så mycket som en toapappershållare för ett flygplan. Som även du försörjer dig på att få bankerna att fungera smidigare.”
”Vi har det naturligtvis bra”, sa Björn. ”Faktum är att jag ibland kan känna mig genuint lycklig, trots allt jag har sagt.”
”Det vet jag.”
”Men det innebär inte att jag kan sluta älta saker”, sa Björn.
”Jag tror man måste ta de stora frågorna på allvar”, sa Fredrik. ”Livets mening, konsten, kärleken och prostatan…”
”Så fort man inte måste ägna varje vaken stund åt att överleva upp-står en slags frihet. Och ångest.”
”Det djävliga är att tillvaron är så både och, tror jag”, sa Fredrik efter en stunds tystnad. ”Mittemellan - obestämt och otydligt. Gott och ont samtidigt. Jag gillar mitt liv och kan se att det är bra jämfört med de flesta andras. Samtidigt drömde jag om så mycket mer och något helt annat.”
”Jag tror jag vet vad du menar”, sa Björn.
”Ibland känner jag att jag har lämnat en väsentlig del av mig själv. Ibland känner jag mig så halv.”
”Men det är väl det som kallas att mogna?”
Det bullrade till i hallen och Yvonne kom in och satte sig bredvid Fred-rik. Gav honom en puss, tog en bulle och började mumsa, lutade sig bak-åt. ”God”, sade hon.
”Det är ditt recept”, sa Björn. ”Dubbelt av allt gott.”
”Fast jag har ändrat det”, sa Yvonne med ett skratt. ”Nu skall man tredubbla allt som är onyttigt i stället. I varje fall på moderna recept. Tidsandan. På gamla recept duger min gamla regel.” När hon var klar med bullen, vilket gick mycket fort, reste hon sig och gick.
”Människor som lever verkligt svåra liv grubblar inte över livets mening”, sa Björn. ”Självmordsfrekvensen i fattiga länder är ofta mycket låg. Där har man en massa yttre svårigheter att kämpa emot i stället.”
”Det är nog sant. Sen handlar det om hur man är också.”
”Du är alltid nöjd, jag är alltid frustrerad”, sa Björn. ”Det är antagligen en fråga om inre kemi eller hur tåtarna där uppe som styr känslorna är kopplade.”
Björns mobil ringde. Han pratade en stund med sin fru, sade hej till henne och konstaterade att det började bli dags att dra sig hemåt. De gick ut i köket med koppar och fat. Sedan kramade de varandra och Björn gick och Fredrik satte sig vid pianot igen.