|
|
Jag bor i ett väntrum, i främmande stad, med gator av svarta metaller. Det ekar i salen när jag vänder blad, i boken med sidor som faller. Faller, faller och dör.
Monotoni
Och här klamrar vi oss fast vid livet
för att inte falla lika tungt i graven
när jorden kräver tillbaka
förbrukat kol
Fri vers
av
Gärdsmyg
Läst 524 gånger
och
applåderad av 9 personer
Publicerad 2010-08-31 11:17
|
|
|
ordskalv
Gåshud! Detta är intelligens.
2011-12-25
|
|
|
|
Mow Dean
Vassa smarta formuleringar.
Härligt!
2011-10-22
|
|
|
|
Banehallow
Du kan konsten att säga mycket med lite, mycket mer än så behöver inte sägas. Gillar din stil. Väl skrivet, som alltid.
2010-09-16
|
|
|
|
Burn
jag har sagt det förr och säger det igen: ingen skriver ingresser som du. ibland skulle de kunna stå för sig själva, så starka är de, som här, då de första orden bara slår rakt in. "Jag bor i ett väntrum". bara att ha läst dem och sen läsa dikten ger en fördjupningsbild som vidgar det hela oerhört. att det sen följs av "främmande stad, med gator av svarta metaller", det hamrar ner bilden i marken, hårt och skarpt. och som alltid med dina texter, iaf som jag upplever det, så finns alltid, alltid fler skikt. det är därför jag tycker så mycket om det du skriver, jag älskar det flerbottnade, ju mer desto bättre, och det är något som du konstant lyckas balansera in i bilderna du skapar.
"Det ekar i salen när jag vänder blad, boken med sidor som faller. Faller och dör." det är rent sceniskt, filmiskt, med en starkt ödesmättad ton. det fina med det är att där kan det, om man väljer fler ingångsvinklar, finnas något positivt att se, eventuellt, just med detta att vända blad. gå till något nytt. låta det gamla falla och dö, sluta vara i det, sluta leva i det, och gå för det nya. det är en vinkel jag får av de orden.
och så dikten, och jag måste säga det direkt: "förbrukat kol" - det tog bra! och det skoningslöst oundvikbara i att "jorden kräver tillbaka" gör de sista orden så blytungt slutgiltiga att det är som att höra en massiv duns iom slutraden. slut. inget mer. stopp med allt. ingen återvändo. bara damm, som förs iväg av vinden. och början på dikten, att vi klamrar oss fast vid livet, den kontrasterar suveränt mot andra radens gravfall. desperationen känns där, den syns, på kanten till graven. och svartheten som du är så bra på att måla i dina dikter lyser mer mörk än nånsin här.
jag ska göra något som jag aldrig brukar göra i kommentarer och det är citera vad andra skrivit men titeln i kombinationen med texten fick mig tänka så pass mycket på två av twin zweros album, det ena heter monolith och det andra heter the tomb of every hope, med undertexten there is no hope left. och jag tänker, vad gör vi när vi undviker falla? klamrar oss fast för att undvika det stora mörkret. väntar vi, lika främmande för oss själva som den stad vi bor i?
det är sånt här som gör det så roligt att läsa texter av dig för jag kan se så många olika lager och vinklar i dem, just för att du med dina ord går längs gränsen mellan många olika världar (iaf som jag läser det) och det gör högst nöjsamt att få ta del av dina ord. så, roligt med en ny text! :)
2010-08-31
|
|
|
|
EllaMy
Du var ju inte så dålig du heller :)
2010-08-31
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gärdsmyg
|
