Jag insåg att jag levt större delen av mitt liv i texterna - eller i varje fall den bästa delen. Det var bara där jag kunde känna igen, kanske konstruera, mig själv. På ett kafé, där inte två stolar var lika varandra, kände jag plötsligt saknad. Det man försöker hålla kvar förvandlas till något annat, främmande. En gång var jag en tydlig människa. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte, märkte inte ens när de hade åsikter om mig. Jag var mig själv nog. Numera återstår inte mycket mer än människors uppfattning om mina arbetsprestationer. På väg ut från kaféet skulle jag passera någon men vi gick åt samma håll och höll på att krocka. Varifrån all denna osäkerhet? Syns det på mig hur velig jag är och hur töntig jag känner mig trots att jag har tre barn och borde ha en mogen mans pondus sedan länge? Jag kan inte ens välja strumpor eller pålägg på frukostmackorna längre. Varje åsikt eller känsla jag tror mig ha faller sönder i sina beståndsdelar så snart jag börjat titta närmare på den. Är det för att jag skriver och funderar för mycket? När jag åkte hem applåderade några flickor åt mig för att jag kastade mig in genom tunnelbanedörrarna just när de stängdes. Det var troligen tack vare mitt vita hår. Jag var inte en av dem, utan en äldre man som åstadkom ett sista ryck av vitalitet innan långvården. Hemma igen var jag trött. Lade mig på soffan för att vila, höll på att somna men stördes av tankarna på en text (inte denna). Efter en stund kom en kvinna till mig, mitt emellan vakenhet och dröm. Varken hon eller jag hade någon speciell ålder men hennes sköte var som Agnetas, 1975, under klänningen. Där fanns vila, äntligen, och jag sov ända tills det var dags att laga middag. Familjen runt bordet: skratt och gnabb. Det trygga, välbekanta, irriterande, bräckliga, temporära - i ständig förändring.