Himlen var höstligt klarblå,
luften full av höstens alla dofter.

Dofter av chrysantemum, äpplen,
löv på väg att börja ruttna...

Telefonsamtalet.

Du hade tagit ditt liv.

Du hängde där, i garaget.

Lämnat några rader på köksbordet,
till oss som var kvar.

Din son hittade dig,
kräktes, var i chock.

Som också vi andra.

Alla människor som kom med blommor...

Tystnaden.

De hopsjunkna sörjande kropparna.

Den klarblå luften...
Färgkaskaderna av blommor...
Både därute och därinne,
där blommorna försökte
vara oss andra
till tröst.

Den sömnlösa natten...

Yxan, där under din säng...

Skräcken.

Frågorna...

En höstdag jag aldrig glömmer.

Som bitit sig fast djupt, djupt därinne.