Står framför spegeln och betraktar.

Manteln som du efterlämnade,
som du sa att jag skulle växa in i
en dag
ser löjligt stor ut
skorna likaså


Spegelbilden betraktar tillbaka

Bilden påminner om otillräcklighet
om gränsen mellan
en blek kopia, en fejk
av den riktiga varan
Av den som egentligen
skulle stå i dess ställe


Sliter av manteln då bilden blixtrar till

Den bara huden, det vita ärret
Strax över hjärtat
som nästan läkt
talar högre
starkare
än självföraktet


Bilden drar på nytt manteln om sig

Den stora manteln om den lilla kroppen
ser fortfarande löjlig ut
men barnsligt bestämd
Plikten bygger inte på känslor
eller ens medveten förmåga
Den bygger på
vilja


Spegeln hänger kvar och betraktar

En ryggtavla som går sakta bort
krymper med avståndet
av varje steg
I takt med att den krymper
ser manteln mindre löjlig ut
ger nästan intryck
av växande