Vinden är min mor som tar mig i sin famn och i det bitterljuva smeker min kind och visar stjärnor jag aldrig sett förut, lämnar mig aldrig mer ensam kvar och smärtan från dolken i ryggen blir ett minne blott. Himmeln är min far, älskar mig som den far jag aldrig haft och visar oändligheten i det som aldrig tar slut och jag vågar gå ytterligare ett steg. Jag har rest till många länder, träffat människor och älskat många män men inte förstått att rikedomen finns i mitt eget inre och svaren likaså, en skattkista full av guld. Jag går i dimman som omsluter mig och känner lycka att hitta tillbaka till min själ som jag glömt fanns. Jag ropar högt, rösten är stark, ögonen klara när jag barfota går på moder jord och ser ängeln på vägen, min egen kärleksgud, inte ens rädslan stoppar mig nu denna förvirrade dag när jag blir ett med allt, jag är inte separerad, har aldrig varit, kommer aldrig bli.