Tåren på hennes kind blev som en ångestfylld blåsa efter alla de hårda orden mer smärtsamt än ett knytnävsslag och en verklighet formades som hon inte förstod den bittert kalla dagen där de förut vänliga träden tycktes böja sig över henne och viska ondfulla ord. I en komplicerad stund vidrördes deras djup fyllda av allt där ingen förklaring fanns att ge men hon borde ändå förlåta för nåden och den gudomliga enhetens skull. I ensamhet kan hon räkna stjärnor som inte finns och ställa frågorna om igen men utan svar. Det finns saker som inte kan förklaras just i stunden och hon kunde inte hejda det som var men gör det hon måste då hon böjer sig mot moder jord och förlåter också för sin egna befrielse och läknings skull.