mitt väsen bugar sig så djupt till jorden
tyngd av den kvävda undran
bländad av hoppet bakom de
punkterande orden
är jag förlamad, förblindad,
någon annan

kanske dina ögon när de skjuter blått
eller din hud när du
ligger här och andas
har förgjort min ryggrad i berått
mord,
dessa timmar innan gryning nalkas

du
min vän
som betraktar världen
så välbekant som var du min spegel
blank och kall, med kanter likt svärden
som höjda kring dig
hotar mina segel

jag lyfter ändå i rus för att du finns
när jag tänker mig
dig
stannar tiden
så svag, så svag!
för honom, en prins
över mörker, ljus och
min morgonrocks siden

de tysta skuggor som följer dig nu
deras fingrar når även runt min hals
när tidigt dörren öppnas och stängs,
flyr du?
är jag hel eller tom; jag vet inte alls