Det är vitt, marken och himlen går ihop i horisonten i samma vita nyans. Snön på backen är helt oröd förutom på ett ställe. Det vita har blivit till rött, blod. Kroppen är nedgräv och spåren finns kvar i några minuten tills vinden drar med sig snömoln som sedan täcker marken med ett nytt lager.


Jag önskar att djuret som träde fram i mörkret och försvann djupt in i skogen kunde ha tagit mig istället. Mina sår är stora och jag vet inte om jag kommer klara mig ut ur detta land av skog i tid.


Det största såret jag fick var det som satte sig djupt i mitt hjärta, när jag såg dig falla ner helt livlös på den kalla marken.


Jag bestämmer mig för att stanna vid dig även fast du inget liv har. Mitt liv är sönder sliten och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig säkrare nära dig och det kommer jag alltid vara.


Mina sår var för stora, jag klarade mig inte och nu vilar vi båda på samma ställe mitt på den öppna åkern. Mina minnen kommer leva kvar i min själ och det jag minns är det vita jag såg, horisonten som flöt ihop med den snötäckta marken.