Inget händer mig numera - och skulle något hända är det i regel en olycka. Det enda som har gått utanför rutinen de senaste tolv månaderna är en undersökning av min prostata. Men resultatet var en ickehändelse. Det gick inte att konstatera cancer och inte heller att utesluta det. Fast om de faktiskt var säkra på att det var cancer skulle de troligen inte göra något i varje fall. Bara observera mig och vänta. Inte ens om cancern började bete sig oroande skulle något dramatiskt hända. Man skulle ta bort prostatan, och med den det mesta av mitt könsliv. Men eftersom inget händer mig på den fronten heller så skulle skillnaden vara minimal. Kort sagt: en olycka men inget som egentligen förändras. Lite smärta, en massa oro och i slutändan är allt som tidigare - bara lite tråkigare.

*

Ständigt orolig, rastlös. Alltid på jakt efter det nya, också då inget nytt finns att upptäcka. Spända nerver, obalans. I stället för lugn orkeslöshet, i stället för mognad idélöshet. Stora planer, lysande möjligheter. I praktiken en serie reträtter in i vanlighet, medelklassliv och vardag.

*

Ligger på soffan, lite full, och dåsar. Våg efter våg av musik ur högtalarna utan att jag behöver röra ett finger. Jag är trött efter en dag av spring och november står kolsvart och motbjudande utanför fönstren. Skulle vilja göra något men det finns inget därute som angår mig. Mitt liv består numera mest av jobb och vila. Jag är inte akut olycklig bara otillfredsställd, frustrerad och uttråkad. Det är meningen att man skall nöja sig med teve, Facebook och Match.com men det räcker inte. Åttiotalet var roligare. Jag arbetade, men lät inte arbetet komma i vägen för viktigare saker. Träffade en massa människor. På den tiden räckte det med tre vänner för att alltid ha någon att vara med, nu har jag säkert tjugofem men är ändå alltid ensam. Jag var ute flera kvällar i veckan, drack whisky och samtalade till långt in på natten. Spelade hela tiden. När det var fest brukade jag improvisera, ibland ensam vid pianot, ibland tillsammans med någon musikervän. Någon spelade fiol, en annan flöjt. Det blev alldeles tyst när vi började och det hände att flickor brast i gråt. Efteråt såg de på mig med lysande ögon. Sist jag spelade, förra året, fortsatte folk tala om den senaste golfresan, viner och börsen. Jag försökte vinna dem genom att spela bättre men blev arg och slutade mitt i ett stycke. Ingen märkte min demonstration. Jag ligger alldeles för mycket i soffan och mina vänner ligger i sina. Det är rätt sorgligt och jag vägrar att trösta mig med att jag ändå har levt, en gång. Jag vill leva NU, inte för tjugotre år sen. En kvinna i en butik sa att hon väntade på den stora kometen. En snabb smäll, och alla funderingar över om man var lycklig och lyckad var över. Hon var ung. Bara mycket unga människor funderar över sådana lösningar på sina problem. Själv drömmer jag om att telefonen skall ringa.

*

Det är inte bitter jag är, men sur - en riktig gammal surkuk. Men det skäms jag inte för, det är en sund reaktion i min situation. Det är inte kul att bli äldre. Man mister spänsten i kropp och tanke, hinner inte riktigt med och hör inte allt som sägs. Ens jämnåriga blir alltmera inkrökta och självgoda för varje år. Dricker svindyrt vin och spelar de gamla rocklåtarna från 1972 ännu en gång - låtsas att det betyder något. Tittar på teve, ser fram mot nästa måltid. Jag kanske mår bättre nu än jag gjorde vid tjugo men då hände det något mellan ångestattackerna. Allt var möjligt. Det fanns en massa upplevelser kvar, en massa saker jag inte hade gjort. Länge domineras ens liv av en massa ”första”. Första Beatleslåten, första kärleken, första utlösningen, första utlandsresan, första fyllan, första samlaget, första Borgesnovellen, första egna hemmet, första barnet… Efter femtio blir kodordet ”sista” i stället. Sista cigaretten, sista utlandsresan, sista sommaren på landet, sista natten i sin egen säng… Man har inget att se fram emot utom att allt successivt blir värre. Bara idioter låtsas att sådant är trevligt.

*

Jag älskar musik, lyssnar alltid på musik och spelar så mycket jag kan. Mitt instrument är piano. Jag är social, och älskar möten med nya människor, diskussioner, samvaro. Framför allt tycker jag om interaktionen med kvinnor. De är flexiblare och roligare än män att vara med och de luktar mycket bättre.

Hela dagarna tillbringar jag i en uteslutande manlig miljö, med människor som är min raka motsats. Jag arbetar med mjukvaruutveckling. System för extrema transaktionsmängder och mycket höga krav på tillförlitlighet och säkerhet bla bla bla. Ett fritt, välbetalt, bekvämt och, ja, intressant jobb. Jag jobbar ensam framför en dataskärm, utan anledning att prata med en enda människa veckovis i stöten. Det är en speciell miljö. Jag tycker om mina kollegor men de är som de är och kan inte direkt kallas sociala begåvningar. Många har någon slags autistisk störning. De flesta klarar av sin personliga hygien men har problem med ett vanligt samtal. En del vet om sin egenhet, andra inte. Förra veckan satt en av dem och talade om skillnaderna mellan olika tillverkningsserier av Volvo Amazon. Jag sade något oförsiktigt om den mentala egenhet som gör att människor minns sådant.

”Jag försöker ju inte lära mig sådant. Det fastnar för att man är intresserad”, protesterade han.

”Ja, fast ungefär 95% av befolkningen är inte sådan. De kan gilla Volvo Amazon och till och med läsa en massa om Volvo Amazon men de minns inte den typen av detaljer.”

”Man har bara olika intressen. Alla har något. Alla mina vänner har något som intresserar dem som de kan allt om.”

”Ja. Så är det säkert bland dina vänner. Men du måste tro mig på mitt ord när jag säger att inte alla är precis som ni.”

”Du har fel.”

Min nisch ställer krav som innebär att vi som hamnar i det tenderar att ha vissa drag gemensamt. Nästan inga är som sagt var kvinnor. Få är pratglada typer som jag, eller människor med någon erfarenhet av livet utanför datorerna.

Frågan, som jag har grubblat över till och från i tjugofem år nu, är varför jag hamnade i detta. Jag, som inte ens kan hålla isär BWV-numren till mina favoritverk av Bach. Jag, som alltid intresserar mig mer för de som sitter i bilen, vart den är på väg och det som far förbi utanför än dess årsmodell. Eller dess växellåda, motor, avgassystem, navkapslar, antalet muttrar på navkapslarna, muttrarnas dimensioner och material. (Jag känner hur själva uppräkningen gör mig uttråkad, hur jag knappt orkar skriva ner den.) Ändå är jag i högsta grad en av dem, en veteran med överblick och erfarenhet som gör mig mer värdefull än de unga autisterna som gör allting snabbare än jag. Nej, nu ljuger jag. Det som gör mig värdefull är att jag kan prata med och förstå både mina kollegor och vanliga människor, de som skall använda eller i varje fall sälja systemen vi tillverkar. Men varför hamnade jag här?

Tja, varför väljer man ekonomisk trygghet och uppskattning i stället för ett ganska säkert nederlag som musiker? Jag var inte tillräckligt bra, så enkelt är det. Musikgymnasiet var fullt av begåvade elever och jag var inte en av de bästa eller ens en av de mest framgångskåta. Jag fattade ett av mitt livs klokaste beslut. Jag har ångrat mig sen dess men det hade jag gjort oavsett hur jag valt.

Alltså går jag runt som ett främmande, underligt element bland mina kollegor. Jag markerar avstånd med min klädsel. Jag kan charma gamla tanter och berättar gärna om mina privata bekymmer. Men de tolererar mig ändå. Jag är en underlig typ som inte intresserar sig för Volvo Amazons navkapslar men de accepterar mig som man är tvungen att acceptera Mazda och Opel Astra. En del av verkligheten, sakernas tillstånd. De skrattar åt mina skämt och ibland gläder de mig med att försöka munhuggas. Det får mig att vakna till lite grann, men det gäller att hålla igen. Jag försöker att inte vara elak, bara godmodigt skämtsam, tills de märker att de inte har något mer att säga, och tystnar. Att besegra dem är så enkelt att det ger mig dåligt samvete. De tror att allt som presenteras som fakta är sant och är försvarslösa mot humor, ironi och logiska skutt. För en tid sedan frågade en av dem varför jag alltid skrattade högst åt mina egna skämt. ”För att de är de roligaste”, sa jag, och då blev han tyst.

Underligt nog avskyr de mig inte. Antagligen för att de känner sig så överlägsna att inget jag gör eller säger betyder något. Jag är en spelevinker som man måste förklara allting för, jag finns egentligen inte.

*

Jag satte upp gränser för vad jag gav jobbet. Fyrtio timmar i veckan, max, och inga resor som skar in på mitt privatliv. Samtidigt: nånting i mig tvingar mig att vara duktig. Jag har inga tydliga mål, men i varje grupp vill jag vara bland de främsta. Det handlar inte om att uppnå något speciellt utan är en social instinkt. Jag är rädd för misslyckanden. Jag har sett så många misslyckade personer på nära håll att jag gör vad som helst för att inte likna dem. Kanske är det därför jag har hamnat där jag är: i en het sektor i en het bransch under en het period. När jag vill byta jobb letar jag upp ett företag jag gillar, ringer och lägger fram mina krav. De gnäller lite över kostnaden men det brukar lösa sig. Jag har lyckats med en exit också. Två gånger gick det åt skogen, och jag förlorade nästan allt jag hade satt in. Den tredje lyckades det och jag fick ut hundra gånger insatsen. Sen dess har jag slutat bry mig om saker som räkningar, rabattkuponger och extrapriser. Det är ju bara pengar! Jag jobbar inte längre för att försörja mig, utan för att det roar mig. Eller för att jag inte har något bättre för mig. Och arbetet inkräktar allt oftare på gränserna jag satte upp som ung. Jag låtsas gärna att min framgång bara beror på tillfälligheter men jag lurar antagligen ingen annan än mig själv. Allt tyder på att jag är en streber med manér. Och nu har jag inte så mycket kvar mer än just min framgång.

*

Sitter i tunnelbanan och hatar människor. Alla självuppfyllda, stela, trista människor som inte vågar möta min blick. En groteskt fet medelålders man med matfläckar på de marinblå träningskläderna sitter en bit bort. Hans hår ser ut som om han har klippt det själv med kökssaxen och inte tvättat det på en vecka. Och det växer mer ur hans öron än på huvudet. Hans stank av svett och otvättad pung känns ända hit. Inte ens efter fem minuters intensivt stirrande låtsas han om mig. Antagligen föraktar han sig själv ännu mer. Hur kan man behålla någon värdighet i en sådan kropp, i sådana kläder? Hur orkar man upp på morgonen? En ung man kommer in, plockar fram några papper och börjar läsa. Kontorsuniform: mörkt grå kostym, ljus skjorta, slips och för stora, svarta skor. Hans allvar är oavsiktligt komiskt. Skulle han reagera ens om jag visade snoppen eller började äta snorkråkor? Troligen skulle hans företag eller Sverige gå under om han såg upp från sina papper. Var hittar han sin glädje? Har han någon favoritmusik, blir han lycklig av något visst träd, en speciell årstid? Ett ungt våp kommer på, medveten om sin kropps effekt. Hon vill bli tittad på - fast naturligtvis inte av mig. Också hon är helt ointresserad av allt runt omkring sig, omsluten av sin sexuella attraktion. Invandrarmän sitter och stirrar framför sig även de. En sitter och kramar sin väska, som om han var rädd att någon skulle komma fram och ta den. Men vem skulle vara intresserad av hans smörgåsar? En kraftig medelålders yrkeskvinna ger mig en arg blick som svar på mitt granskande. Tror hon att jag vill våldta henne? Hon var nog söt en gång men elakheten har tagit över hennes ansiktsdrag och för många goda middagar har gjort hennes kropp till en tunna. Varför hatar hon mig? Hon är chef över sådana som mig, jag ägnar en del energi åt att få chefer som hon att förstå att de har betalt för att tänka och inte bara lyda. Hierarkin är en andra natur för dem. Den överflyglar fantasi, glädje, förnuft och till och med ekonomi, så de är mycket nervprövande att arbeta med. Platsen bredvid henne intas av en man i min egen ålder. Han stirrar rakt fram, inte ens besvärad, bara bortkopplad. Några tonårstjejer från förorten står i ett hörn; två svarta, några bruna, en vit. De tisslar med varandra, skrattar och pillar med sina mobiler. Till skillnad från alla andra i vagnen visar de tydliga livstecken. En tant ger dem ett argt ögonkast, men det märker de inte, vilket gör tanten ännu argare. Sådant piggar upp. Tantens desperata oförmåga att få flickorna att må dåligt får mig nästan att sluta hata.

*

M. kommer hit ibland. Hon blir tunnare och snipigare för varje år och hon har en ny diet varje gång jag ser henne. Stenålderskost, grönsaksdiet, Atkinson, GI… Problemet är att de inte bara tar bort det hon vill bli av med på sin kropp, utan också det som är fint. Till slut är bara rynkorna kvar. Men jag gillar att vara på rätt sida om hennes elakheter. Hon håller mig aktiv. Retar mig, irriterar mig, lurar mig att skratta och pratar på tills jag får ont i huvudet och kör ut henne. Hon har tre bortskämda ungar. Säger att det är dumt att curla men curlar ändå eftersom hon inte har något bättre att göra med sin tid. Hon kan ju inte arbeta och träna hela dygnet. Fast en gång hade hon läst något om att man skall sova tio timmar varje natt för att må bra. Då såg jag henne inte på en tid.

*

Kvinnor förstår inte den manliga sexualiteten. De dras till det djuriska men när de erövrat en man vill de att han skall vara en kastrerad teddybjörn. I den mån någon djuriskhet finns kvar skall den vara riktad mot dem. Det fungerar inte. Mannens sexualitet är minst lika komplicerad och motsägelsefull som deras egen. En normal man vill sätta på varje storbröstad tjugoåring han ser OCH leva i livslång själslig och fysisk gemenskap med en begåvad, känslig kvinna. Han vill sprida sin säd OCH leva tätt intill sina uppväxande barn och deras moder i en kärnfamilj. Kvinnor får problem när deras teddybjörn slänger blickar på andra kvinnors rumpor men de kråmar sig själva inför alla alfahannar de möter.

Det finns en skillnad mellan könen men den överdrivs ständigt och är troligen mer en social norm än fysiskt betingat. Mannen är något mer fixerad vid kroppsform och har ett något starkare driv att vara med fler partners. Men jag känner flera par där rollerna är omkastade.

I samtidens pornografi ser man en parodierad form av de konventionella könsmönstren. Mannen tar och kvinnan blir tagen. För honom, bocken/bödeln, är akten en prestation med inslag av bestraffning, och den dominerande känslan är aggression - mot slinkan han tar. För henne handlar det om underkastelse, smärta och beundran för den starke mannen. Välbehag känner hon bara när mannen sprutar sin säd över hennes ansikte, som om hon hade spermakänsliga lustsensorer på läppar och kinder. Avslutningsvis slickar hon på lemmen, som strax innan varit i hennes bak, och ler underdånigt. Detta är naturligtvis teater. Mannens roll är lika långt från de flesta mäns sexualitet som kvinnans är från de flesta kvinnors. Men teatern innehåller ett korn av sanning. Den är producerad på mäns villkor och tilltalar vår fåfänga och drift att dominera. Det finns där också. För män utan kontroll över sitt eget liv är antagligen fantasin med den underdåniga kvinnan skön.

Men framför allt tänker vi i roller när det gäller det andra könet, och där är rollerna blodigt allvar. Kvinnan vi åtrår och blir avvisad av blir en slinka och mannen vi åtrår och avvisad av blir en bock. Då tar vi till schablonerna. Vi är rätt lika men ofta är det enklare att luta sig mot lögnerna om våra stora olikheter. De förklarar alla våra misslyckanden.

*

Även jag hade drömmar, innan jag blev en cynisk gammal surballe. De såg ut ungefär så här: Jag träffar en kvinna, och känner mig både fysiskt och mentalt dragen till henne. Hon känner likadant för mig. Vi samtalar, och upptäcker att vi har en massa gemensamt, sen ligger vi med varandra och det är underbart. Därefter fördjupas våra känslor för varandra, vi skaffar barn och lever lyckliga tillsammans resten av livet. (Drömmar är sällan originella. Verkligheten är mångfacetterad och överraskande men våra ideal är andefattiga.) Med undantag för det där med livslång lycka har jag upplevt allt jag drömde om - dock inte med samma kvinna, samtidigt. Ändå känner jag mig snuvad på något av livet. Orsaken till min besvikelse är mycket enkel: mina krav var orealistiska. I en parallell till Groucho Marx berömda paradox kunde jag aldrig nöja mig med någon som nedlät sig att vara nöjd med mig. I någon mening har jag drömmarna i behåll. Det är bara det att jag inser att de aldrig hade några som helst förutsättningar att bli förverkligade. Vilket naturligtvis är totalt oacceptabelt.

*

Jag har varit inne på det redan, åttiotalet. Det var på de flesta sätt ett ganska eländigt decennium. Politiken var bakåtsträvande och förljugen, dominerad av det nymornade kalla kriget. Modet skall vi förbigå med tystnad. Inom populärmusiken var festen över och storsäljarna var akustiska motsvarigheter till modet: arenarock och industriell smörja. ADIS-skräcken regerade. Folk började prova vin och vi lärde oss ett nytt ord: ”bostadsrätt”.

Men man väljer inte sin tid. Åttitalet var den tid jag var ung och fri och är därmed omöjlig att överträffa om så sextiotalet skulle komma tillbaka nästa år. På åttiotalet hade ingen barn och alla bodde i innerstan, det vill säga på max tjugo minuters avstånd. Det var lätt att träffas och lusten att göra något var nästan alltid starkare än tröttheten och pliktkänslan. Nästan ingen hade stabila relationer, så när man träffade någon var det mesta möjligt. Ofta sågs vi hemma hos någon, i trånga ettor där man satt på sängen och rökte. Krogen var dyrare men roligare. Man träffade alltid någon man kände och lärde hela tiden känna nya människor. Som ung ingår man i en klubb där det är OK att ta kontakt med varandra. Krogen var mitt universitet. Vi diskuterade musik, konst, politik, litteratur, kärleken, religion och ”livet”. Varje gång jag gick ut lärde jag mig något nytt. Krogens essens är naturligtvis inte mat eller ens alkohol utan möten. Därför skall det vara trångt, och helst skall det inte finnas några bord. Det bästa är en bar, där det är lätt att prata med vem som helst, lägga sig i samtal som är intressanta och av misstag dras in i nya sammanhang.

Helst skall det inte finnas någon musik. Ingen lyssnar ändå och ljudet av hundratals unga människor som försöker överrösta varandra är tillräckligt öronbedövande. På den tiden rökte alla. Doften av cigarrettrök, öl, sprit, kvinnors parfym och kroppar, så som den slog emot en när man gick in på en fullsatt krog på åttiotalet, är den lyckligaste doft jag vet. Inget slår den.

Allt det här förstördes när en efter en av mina vänner passerade trettio, skaffade sig stadigt sällskap och började fundera på barn. Förändringen var så liten i början. En unge kan man alltid ta med, men snart är det två och då är det dags att lämna den lilla lägenheten och köpa villa. Illusionen att man måste ”satsa” på barnen. Men ju mer tid man lägger på dem desto odrägligare och mindre livsdugliga blir de. I själva verket handlar det om ens eget behov att vårda och leva upp till den gängse mallen. Snart sitter de en timme utanför stan och jobbet blir allt viktigare. Ingen i min generation har nånsin använt ordet ”karriär” (utom för musiker) men beteendet är detsamma. Långa arbetsdagar, representation i stället för ett glas med vännerna, tjänsteresor och dyr flygplatswhisky. Tröttheten. Man tror det beror på att kroppen blir äldre men det är ett val. När man jobbar intensivt femtio timmar i veckan och skjutsar barn i tio har man inte ork för annat än teve och parmiddagar när det blir helg. Men det värsta är när man ändå ses. Man är nyfiken på vad vännerna har upptäckt sen sist men de vill bara tala om det som varit. Vad vi gjorde, hur vi klädde oss och vilken musik vi lyssnade på. Det är som om det förskräckliga åttiotalet på något sätt var bättre än vår nutid och att inget nånsin blir som då. Men om allt i nutiden ser trist ut för oss så beror det på att vi klev av tåget för tjugotre år sedan eller så. Det var då vi stängde våra sinnen.

Unga människor var roliga då och unga är vitala och stimulerande också nu. Jag undviker mina feta jämnåriga så mycket jag kan. Jag är less på nostalgi och historier om folks krämpor. Tyvärr har unga människor samma syn på människor i övre medelåldern som jag, och undviker därmed mig så mycket de kan. Och det gör de naturligtvis alldeles rätt i.

*

Den kanske värsta aspekten med medelåldern är att allting byter innebörd. Musiken, som en gång var ny och innovativ, är idag lika museal och retro som gammeldans eller dixieland. En gång sade den oss att vi var unga och att allt var möjligt. Nu är den ett medel för oss att minnas vår ungdom, då allt var mycket bättre. Vi sitter som gamla gubbar och minns. Döva för allt som hänt sen dess, blinda för hur patetiska vi har blivit. Det är som de medelålders män på sextiotalet som skakade på huvudet åt Beatles och sa att musiken var mycket bättre när de var unga. Benny Goodman och Glenn Miller, det var musik det! Jag skall bränna mina gamla plattor och från och med nu inte spela en enda låt från sextio eller sjuttiotalet. Jag lovar! Förlåt, alla gamla hjältar, jag älskar er fortfarande men hatar sättet ni älskas på. Och Benny Goodman, det är musik det också!

*

Jag var gift en gång. Jag gjorde som alla mina vänner när timmen var slagen och jag började bli äldst vid bardisken. Träffade en kvinna. Eller rättare sagt beslutade mig för att hålla fast vid en viss kvinna. Satsade. I efterhand kan jag konstatera att varken hon eller jag egentligen är gjorda för att leva med en annan men just då kändes det inte så. Jag var kär. Jag var redo att ta ett kliv från mitt gamla liv till ett nytt. Skaffa familj. I samma ögonblick jag tänkte tanken blev den möjlig, och på något vis gjorde den mitt liv mycket större. Vi var jättekära, och under några år också mycket lyckliga. Kanske inte så harmoniska, men avgjort lyckliga. Varför skulle jag ha varit harmonisk just då, när jag aldrig har varit det annars heller? Vi stod mitt uppe i livet och det kom barn: plupp, plupp, plupp.

Det händer mycket när man får barn. Hon tyckte jag ignorerade henne, jag tyckte familjen åt upp allt som var jag. Vi blev frustrerade bägge två. Och eftersom vi inte kunde skylla på barnen skyllde vi på varandra. Barnen var vår glädje, och fick all kärlek. Frustrationen riktade vi mot varandra, och inledde det krig som, med vissa avbrott, kom att vara tio år.

Att vara småbarnsförälder idag är omänskligt. Mycket av det som är nödvändigt för ett bra liv, som sömn, vila, kontemplation, vänskap, kärlek, sexliv, intellektuellt växande och kultur hinns helt enkelt inte med. Förutom familj och jobb finns inget. Barnen ger massvis av känslomässig stimulans men vuxna behöver vuxna för att växa. Jobbet kan ge en del av det (om man har rätt sorts jobb) men det räcker inte. Förutom den intellektuella utarmningen är man oftast pressad ekonomiskt och har ständigt dåligt samvete för att man inte kan jobba tillräckligt mycket. Dessutom är samhällets och omgivningens krav förfärliga. Man skall hjälpa barnen till en rik fritid, läsa för dem, hjälpa dem med skolarbetet, laga hälsosam mat från grunden och ordna middagar för vänner och släktingar. ”Men jag då!”, vill man skrika. ”Jag vill inte umgås med barnens vänners föräldrar, jag vill inte baka surdegsbröd, jag vill tänka på MIG för en gångs skull!” För att göra en lång och smärtsam historia kort havererade Tomtebolivet. Omständigheterna var snaskiga och större delen av skulden var (är) min. Vi tog oss igenom det på ett drygt år och jag har aldrig känt en lättnad så stor som när det var över.

Gång på gång har jag försäkrat barnen att det var deras mamma jag lämnade och inte dem. Men det är inte riktigt sant. Familjelivet var instängt och inskränkt och det var inte enbart hennes fel. Det handlar också om själva den sociala konstruktionen: fem själar i en låda. Väggarna runt lådan är för täta och lådan är för liten. Vi behöver andra människor för att minska spänningarna och för att få stimulans. Ett socialt flöde.

Så nu lever jag ensam. Lika utsvulten jag var på lugn i familjen är jag nu på händelser och omväxling och mänsklig kontakt. Jag har fått mitt straff. Jag känner mig som en person som har bott halva sitt liv i Sahara och halva på Svalbard. I genomsnitt har temperaturen varit behagligt tempererad, så vad klagar han på? Nej, jag klagar inte. Jag konstaterar att det är piss att vara fyrtio och leva i familj med tre små barn och piss att vara femtio och leva ensam. Vårt samhälle, våra livsmönster och sociala konventioner passade mig inte då och de passar mig inte nu heller. Men jag hävdar att det är dem det är fel på och inte mig. Jag kunde antagligen ha anpassat mig bättre i bägge situationerna men huvudproblemet är inte jag.

*

Vi är sockerälskande primater, programmerade att älska allt som är sött och glatt färgat. Oförmögna att sätta oss över våra miljontals år gamla instinkter stoppar vi i oss så mycket sötsaker vi kommer åt. Ju sötare desto bättre. Vi till och med föredrar artificiellt, supersött snask före de bär och frukter instinkterna ursprungligen var avsedda att leda oss mot. Och eftersom tillgången på godis är oändlig blir vi groteskt feta. Men det stoppar inte där. Samma beteende får oss att välja teve före läsning, underhållning före allvarliga program och de allra simplaste, mest sensationella av underhållningsprogrammen dessutom. Lite antytt sex, lite drömmar och lagom många tomma skratt, timme efter timme, tills det är dags att gå tillbaka till jobbet. Populärmusiken är sockerstinn, omedelbart tilltalande och totalt innehållslös. Vi drömmer om pengar, skönhet och framgång. Vi lägger allt flera timmar på vårt skitjobb, för att finansiera vår konsumtion av godis, knark, porr och statusprylar. Vi är godisknarkare allihop, förprogrammerade råttor som springer runt i vårt beroendehjul.

*

Var på NK och shoppade idag. NK, en av de konstanta platserna i mitt liv, tillsammans med Sandhamn och Hallen. Där gick jag med mamma som barn, där, gick jag och M. med ungarna och där går jag nu. Folk uppträder mer otvunget på Åhléns men huset känns som en bunker och allt (människor, varor, till och med plastkorten) är lite fulare. NK är hemma för mig men det hindrar mig inte att gå omkring och hata. Personalens servila sätt, deras respektfullhet för snorkiga kunder och det dyra skräp de måste sälja. Alla viktiga människor med näsan i vädret. Det är som om de tror, faktiskt är övertygade om, att deras ekonomiska resurser gör dem till speciella människor. De uppträder som om de är vackra trots att de saknar charm och är utstyrda som cirkushästar. Konventionerna i klädsel och frisyrer är tydliga och ofta ganska larviga. Roligast att betrakta människor som går i par eller grupp. Vänner är variationer på ett tema, små betydelseladdade skiftningar inom det godkända mönstret. Mödrar med sina döttrar och pappor med söner. Manér som går igen, frisyrer som upprepas, gester, ansiktsuttryck, sätt att tala som är identiska. Och deras allvar och trygghet i sin egen lilla värld, helt omedvetna om hur komiska de är. Olyckliga familjer som bara markerar inför varandra, vårdar sina positioner med olika härskartekniker som ointresse och ljudlig charm. Eller lyckliga, som bara är fåniga. Antagligen hatar de alla mig lika mycket, om de av någon anledning skulle notera mig. Jag är ännu mera märkvärdig än de, övertygad om min egen förträfflighet och angelägen om att flyta ovanpå. Står vid sidan om, för att slippa beröring, men ändå lika mycket en del av NK som de. Köpte två jobbskjortor, after shave lotion (med åttiotalsdoft) och en skitsnygg scarf i kashmir och siden. Gick sedan och tog en espresso på NKfiket. Hatade den ineffektiva personalen och käringarna som blockerade bord innan de gick och satte sig trots att jag skulle vara klar innan de kommit igenom kön.

*

På väg in i en tunnelbanevagn på Tcentralen, mitt i lunchrusningen, stötte jag på Maggan. En av min ungdoms förälskelser. Hon hade mobilen tryckt mot örat och jag hörde henne säga ”mummel mummel affärsplan mummel mummel”. Jag sa hej, och kramade hennes axel. Hon såg på mig men jag vet inte om hon kände igen mig - och sedan hade vi passerat varandra. Affärsplanen var i alla händelser viktigare än jag. Borde jag ha kysst henne den där kvällen när vi hade sällskap hem från en fest? Hängt med henne upp i hennes lägenhet? Hon pratade bara om sig själv och sin före detta (eller blivande) pojkvän. Men hon var inbjudande på något vis, och söt. Det som blockerade mig, tror jag, var att jag inte ville dras in i den världen. Pojkvännen var tennisspelare eller skidåkare. Vilken koncerns affärsplan kan hon tänkas offra sin nattsömn på nu? Vad kan hon ha för position? Maggan var en smart tjej men hon är ju tjej, så hennes chefer är troligen killar som är mindre smarta än hon. Hon såg rätt vanlig ut. Några år efter trettio slutar de flesta av oss att uttrycka oss med kläder, och kamouflerar oss i stället. Det är som om vi är så rädda att sticka ut att vi försöker att inte synas alls. Marinblått, grått och beige. Kan det ha varit det jag anade den där kvällen, när hon pratade om den sportiga killen? Eller skapar jag mig bara bortförklaringar för att inte gräma ihjäl mig?

*

Jag har alltså en skock ungar. Först två snabba, flickor, och sedan en till, som råkade hända. Det blev såklart en tjej till. Vid skilsmässan lämnade jag dem allihop, det kändes som om de höll ihop mot mig. Så var det kanske, men det var nog inte så smart att fly. Det dröjde tills jag fick ett ordentligt hem och då bodde ungarna kvar hos sin mamma.

Fast det senaste året har en av döttrarna, den äldsta, bott här. Det skar sig mellan henne och morsan. Jag ser henne nästan varje dag men ofta sover hon över hos sin pojkvän och ibland är hon hos sin mamma. Hon går sista året i gymnasiet. Hon har sin mammas sociala förmåga och min snabba uppfattning. Men vad har hänt med vårt praktiska sinne? Hon ler sig fram i livet och har en väldigt filosofisk attityd till sina misslyckanden. Kanske är hon förstörd av dominerande föräldrar som klarar av allt. Egentligen borde vi kasta ut henne på gatan. Å andra sidan kommer livet ikapp henne förr eller senare även utan våldsamheter. Naturligtvis stör jag mig på henne och allt hushållsarbete hon ger upphov till. Men jag behöver lite kaos och motkrafter för att mitt liv inte skall gå helt i stå. Och hon är rätt rar mot mig.

De andra träffar jag då och då. I början försökte jag ordna så att vi träffades varje helg men nu blir det mer som det faller sig. Jag är inte en speciellt bra pappa, jag försöker visa dem kärlek och omtanke men tänker mest på mig själv. Fast det viktigaste som förälder är att man inte visar svaghet. Vädrar de blod blir de omöjliga.

Ungarna växer och blir sig själva. När de är små föreställer man sig att de på något vis skall konvergera linjärt mot sig själva men så går det inte till. I tonåren svajar de våldsamt mellan olika extremer och vart det skall ta vägen har man ingen aning. När mina ungar började komma in i den perioden förvånades jag över att de försökte vara så olika sina föräldrar som möjligt. Sen mindes jag mina egna tonår. De gör så gott de kan men de har ingen musik att chocka oss med och vi har sett det mesta i klädväg. Det som verkligen skulle beröra oss var om de blev fundamentalistiska kristna eller muslimer men de är lika skeptiska som vi. Däremot är de rasister. De har vänner från alla världsdelar men rör sig med klassiska rasistiska tankefigurer. Dessutom är de statustokiga materialister, går på industrins alla trick för att sälja fånigt prål. Är det sådant som är deras uppror?

De var fantastiska när de var små. De charmigaste, vitalaste, sötaste små flickor man kan tänka sig. Fritänkare, men i likadana kjolar och flätor. Men sedan kom skolan: ”Välkommen till verkligheten, flickor, här gäller det att sitta stilla och lyssna i femton år.” Inte tänka, inte göra - utan lyssna. Det var sorgligt att se dem anpassa sig och bli mindre, även om de opponerade sig så småningom.

*

Alla dessa dagar, varandra så lika. Svarta vintermorgnar, långa eftermiddagar i dragiga kontorsrum, möten i fönsterlösa konferensrum. Uppgifter som skall lösas, dokument som skall läsas. Kvällar då man är alltför trött för att ens hata eller vara olycklig, mitt alltmer negligerade hem, obefintliga sällskapsliv. Hur länge orkar jag? Hur länge står jag ut med en tillvaro som består av arbete och väntan på nästa arbetsdag. Det enda som förändras är krämporna, som blir fler. Bekanta får cancer, hjärtattack eller blodförgiftning och är plötsligt borta eller vingklippta. En dag är det vår, sedan en massa vintermorgnar igen.

*

Har varit inne på några av kontaktsajterna. Jag är hellre ensam än tillsammans med kvinnorna där. Hur kan man ha träning som ”intresse”? Jag duschar och sitter på toaletten varje dag men sådant är hygienåtgärder, inte intressen. Hur kan man gilla varenda musikstil som existerar, varför söker man desperat efter kontakt om ens liv är så himla perfekt? Då är en porrsajterna mer lärorika. Modern pornografi är förfärlig iskall, kvinnoföraktande och totalt osensuell. Det är rakade, grimaserande individer som gör gymnastiska rörelser enligt ett strikt schema. Han ser ut som en gangster, hon som en hora. Akten avslutas alltid med att mannen står och runkar tills sperman sprutar över kvinnans ansikte. Klassiska porrfilmer är annorlunda. Vanliga, attraktiva människor med levande mimik och väl spelad (eller äkta) lust som knullar. Foucault skulle antagligen kunna skriva intressant om detta. Har urartningen ett samband med förändringar i synen på porr? Åren runt 1970 var porr något positivt och radikalt, nu är det tabu. Kanske måste kvinnorörelsen erövra porren för sina egna syften. Visa motbilder av jämlika människor som njuter av varandra igen. Men då måste feministerna inse att bilder på älskande människor inte automatiskt är kvinnoförnedrande. De små kommentarer i ämnet jag har fått från döttrarna indikerar att porren delvis speglar unga människors könsbeteende - eller tvärtom. (Det är antagligen farligt att lämna porren till kriminella, genomkommersiella krafter.) Alla unga flickor är rakade. De har åsikter om analsex som antyder verklig erfarenhet men ser på sina kroppar som smutsiga. Och ser de ett par bara bröst på badstranden tittar de bort. Hur jag än vrider och vänder på allt detta känner jag bara så tydligt att jag har blivit gammal. Eller att världen har blivit det.

*

Numera är det som valrossar, i nån slags bisarr kraftmätning. Jag minns hennes ansikte. Jag ville slicka i mig det som en glass, hennes kön vidöppet och redo för befruktning.

*

Man harklar sig i ett för att bli av med rossligheten men till slut ger man upp: det är så jag låter nu. Det är som håret. Vid en viss punkt orkar man inte bry sig längre, och rakar av sig alltihop. Det blir ett äventyr att ge sig ner under skrivbordet och koppla om kontakterna. Man stönar och svettas. Den mentala spänsten är sedan länge borta, det enda som fortfarande gör en nyfiken är gammal rock och Hitler. Det värsta är att man inget märker själv. Förändringen smyger sig på en så långsamt att man tycker man är exakt densamma som alltid. Fast man blir irriterad när något händer. Barnen kommer med nya idéer och prylar och man känner sig bara störd. Vad skall SMS egentligen vara bra för? De skrattar lite överseende och far iväg för att undersöka nästa nya påhitt. Själv står man kvar med sin otillfredsställande självbild och funderar om det inte snart är dags att sova. När får man lägga sig? Kan man ta ett glas vi till utan att känna sig lika trött och seg i morgon bitti som nu? Är det något på teve?