En kväll gick solen ner för att aldrig mer komma upp och de oändliga skogsbrändernas förtärande sken syntes där horisonten mötte stadsgränsen och fick rökmolnen att likna glödande kol.
J stod vid fönstret och blickade apatiskt över den mörklagda staden mot detta heta, orangea ljus.
I solstrålarnas frånvaro hade livet långsamt lämnat lägenhetskomplexet, som om människans varma kött inte längre kunde stå emot betongens kalla funktionalitet.
J och hans älskade L var de enda Vakna kvar i komplexet och de bodde på den sjunde våningen bakom en tungt barrikaderad dörr.
J och L hade, när kärlek fortfarande var något som existerade, svurit en pakt om att aldrig ge efter, att aldrig bli Sömngångare, de som somnat i det evinnerliga mörkret och för evigt fastnat i Mardrömmen. De hade svurit att aldrig bli som de livlösa väsen som hemsökte komplexet och som i mardrömslik logik vandrade runt i de sterila korridorerna av skräck, och som slog sina kala skallar blodiga mot väggarna i de tomma lägenheterna.

Fallet från den sjunde våningen var långt och asfalten nedanför hård, det skulle bli J´s och hans älskade L´s befriare, utifall deras ögonlock blev för tunga eller om Sömngångarna lyckades bryta sig in. Så såg pakten ut och de hade svurit den i blod.

"Kommer du ihåg L, när det fanns stjärnor på himlen?" frågade J utan att vända blicken från det flammande skenet vid horisonten.
"Nej vännen" svarade L trött "Jag har glömt"
"Tror du att de fortfarande finns kvar där? Bakom rökmolnet?"
"Vad spelar det för roll?"
"Jag skulle vilja se dom....en sista gång, innan...." han tystnade.
"Innan vadå?"
"Det var inget"

J vände sig om och såg på sin älskade L, knappt mänsklig, bara skinn och ben stirrandes på televisionens svarta skärm.
Han hoppades innerligt att L´s rödsprängda ögon inte var själens spegel, för de förtäljde inget förutom outtalad förtvivlan, han vågade knappt möta L´s blickar längre.
"Det regnar igen" sa L likgiltigt.
J såg sig om och svarta regndroppar rann nedför fönstret.
"Tror du eldarna slocknar?"
"Var inte dum J" sa L och såg på honom "Snart kommer hela världen brinna. Precis som Solen" L brast ut i ett psykotiskt gapskratt som slutade lika tvärt och oväntat som det börjat och L återupptog det ihåliga stirrandet.
J satte sig på soffan och la sin Auschwitz-tunna arm runt L´s Treblinka-smala axlar och så satt de, i tystnad och J visste att tystnaden var en fiende.

L ville inte leva längre, J kände det på sig och han ville inte leva utan L. Att hålla L Vaken var det enda J brydde sig om.
Men dom var nere på sitt sista stearinljus och väntade bara på att Amfetaminampullerna skulle ta slut.
L gäspade allt oftare, pratade osammanhängande om soliga sommardagar, sömnsymptomen blev värre och värre.

J iakttog sin älskade där de satt på soffan i det otillräckliga skenet från stearinljuset. L´s likbleka, transparenta hy, full av nålstick var vacker.
"Jag älskar dig L" sa han.
L vände med stor ansträngning på huvudet och såg J i ögonen och bakom de halvt slutna ögonlocken vilade samma outtalade förtvivlan.
J försökte, men kunde inte behålla ögonkontakten.
L vände långsamt tillbaka huvudet.
"Vik upp ärmen L, du behöver en ny dos" sa J och tog fram en Amfetaminampull ur midjeväskan.
L satt orörlig.
"Snälla" vädjade han och satte sig på knä framför L.
"För min skull"
L drog försiktigt upp ärmen och blottade det blå och lila och mörkröda och infekterade armvecket, resultatet av hundratals injektioner. Armen så smal, så skör att nålen skulle kunna bryta den itu.
Likadant med det andra armvecket och ett dussintal andra ställen på L´s härjade kropp.
Desperation, rädsla och ensamhet, J´s själ speglades i hans ögon.
"Jag....är..så.......trött" Det var L och rösten tillhörde någon som ville kapitulera inför mörkret.
"Shhh" tröstade J "Det kommer bli bra" sa han och injicerade Amfetaminet i en ännu inte överexploaterad ven i L´s ben och L´s halvslutna ögon blev vidöppna och dom skrämde J.
Men L log ett försiktigt, trevande leende ner mot J och den outtalade förtvivlan som plågat L´s ögon syntes inte mer.
J log tillbaka mot sin älskade och i den sekunden erövrade solen himlavalvet och människornas alla glädjetårar övervann brändernas envälde.
Men i det sista stearinljusets flämtande flimmer; L´s döende leende och en ensam tår.
Stearinljuset brann ut.
J sänkte sitt huvud och han kysste L´s sargade hand, han viskade; "älskling......vi måste hålla oss vakna"