Hon kunde inte vara lycklig.

Hon kunde inte vara glad.

Där hon gick mellan husen

i hennes barndomsdrömmars stad.

Det fanns så många drömmar

det fanns så många mål.

Inget som hindrat framgång

men inget leende.

Hon var dömd att lyckas

ja, att klara allt galant.

Där hon gick med darrande ben

på trottoarens brant.

Där fanns så många tankar

på vilken väg man skall ta.

Så många undringar

och det hon gjorde var bra.

Hon var dömd att lyckas

att göra allting bra.

Känna sig misslyckad

oavsett vad alla sa.

Tankarna for till barndomen

alla barndomens drömmar.

Skulle de verkligen uppfyllas,

så lätt?

Hon kunde inte vara lycklig.

Hon kunde inte vara glad.

Där hon gick mellan husen

i sin egen hyllningsparad.

Dömd att lyckas.

Alldrig känna misslyckandets sporrar:

Att gå frammåt! Pressa en stund till!

Istället stagnerar hon.

Och nu

står hon still...