Minns du i våras?

Det känns som det var så länge sen men det var det ju egentligen inte alls.

Jag kommer ihåg det trots att vissa saker är lite alkohldimmiga,
men det gör liksom inget.

För du är så mycket Belle & Sebastian i ett sönderrökt badrum dit resten av världen aldrig nådde in.

Du är timmeslånga konversationer på en uteservering under stjärnorna,
hur jag alltid var tvungen att stå på tå för att kunna kyssa dig
och taxiresor mitt i nätterna som fick mig att skratta så mycket att det gjorde ont i magmusklerna.

Hur jag blev tokig på att du gick så fort så att jag var tvungen att halvspringa för att hinna ikapp.
Gröna lund med alldeles för mycket alkohl, sockervadd och fritt fall gånger tusen.

Du är middagar på restauranger sena höstkvällar och hur orden inte någonsin tog slut med dig.
Promenader hem, bland gul, röd, gröna löv och din hals under mina läppar.

Champange och vita Daviddoff cigaretter en kväll när snön precis hade börjat falla, hur vi firade allt och ingetalls.

Jag kommer alltid finnas där för dig,
vilken dag eller natt med för den delen kan du ringa mig om du mår dåligt.
Jag lovar att köpa ungefär tio cigarettpaket sätta mig med dig på Tabac och lyssna tills det gör mindre ont.
Eller bara gå över till klines och dansa på ett trångt dansgolv och dricka drinkar som inte ens är goda och ramla hemåt över kullrstensgatorna ungefär samtidigt som solen går upp.

Jag tror det jag försöker säga är att jag tycker att du är för bra, eller att vi är för bra för att låta det försvinna. En del av den rädsla jag burit på är förlora dig, för herregud vad ont det skulle göra.
Det har inte så stor betydelse hur, men jag vill ha dig i mitt liv på något sätt.
Skulle sakna dig så hemskt mycket annars, ditt skratt ditt hår dina ord.

Ungefär så.