Dörren i änden på livets korridor
den dörren vill jag inte ännu...
Om någonsin...

Finns det inte en hiss åt andra hållet?
eller en sådan där omöjlig Röjterswärdstrappa
som går ner fasst den går upp
eller en sista blick i spegelns
återkastande av svunnen tid
tills jag sitter där på golvet
och jållrar med blicken på min mor
och hela livet framför mina fötter

alla möten kvar
skälvande av lycklig brunst
och ömhet kärlek..

Finns inte lite tid kvar
att leva kärlek?
Älska?
Vara hel i själamötet
utan tid och hopplös insikt
att dörren redan öpppen står
väntande på vinterns sömn
som med sin kalla andning
blåser ljuset ut.

Sedan är det slut,,,
eller mera hoppfullt,
början på nått nytt...

Den som lever får se;-)