Oavsett åt vilket håll man vänder sig

så tar alltid oändligheten på något vis omgående vid

Om man färdas i en riktning kommer aldrig slutet nalkas

Inte ens själva riktningen kommer någonsin fram

då oändligheten kommer att ha hunnit öppna

oändligt många nya sidor av sig själv

vid försöket att nå ens en kant av en flik

av oändligheten

Mest troligt kommer riktningen på vägen

ha hunnit transformerats till något helt annat

än vad den var tänkt till från början

(att åka superrakt fram tills väggen tar emot)

Denna riktning kan efter en viss tid ha förvandlats

till nån form av o-materia som sedan gått vidare

in i nåt mikrokosmos med sin egen oändliga oändlighet

varur den ännu senare kan ha hittat vägen

in i en eller annan fräsch ny dimension

vari den kanske så småningom

finner sig vara delaktig i en process

som går ut på att ett nytt universum strax skall bildas

och när den sedan lyckligen tagit sig igenom

hela denna universums livscykel

kan den vid nästpåföljande oväntade morfos

till sin förvåning upptäcka att den ingår

i en urpartikel som för en sekund bildar

tillsammans med många helt nya vänner

en av tanketrådarna som orsakade det första försöket

att resa mot oändlighetens slut.