Jag minns att jag hade svårt att föreställa mig oändligheten i oceaner
Det finns en hel del vatten på västkusten
Det var det som blev min bild av vatten
Saltvattnet och de hårda stenarna som grävde sig in i fotsulorna
Jag kunde gå rakt över viken utan att simma
Det var Varberg på nittiotalet och jag var ännu blond
Jag skrek som ett vilddjur på nätterna ute vid klipporna
Vaknade av regnet och kunde inte motstå min vilja
att springa ut och känna friheten i dropparnas form
Det vräkte ner i mörkret och morfar följde mig
ständigt på sin vakt, min hjälte modigare än alla andra
Jag var oförmögen att ta mig ifrån regnet
Det var som en trollbindelse, det höll mig kvar
tills kylan ändrade min kroppsvärme till kroppskyla
och morfar svepte in mig i den röda filten
Så som en morfar ska göra

Det var en stolt morfar på den tiden
Jag hade inte märkt av den bitterhet som kommer med åren
Den fanns där redan då, jag minns den när jag ser tillbaka
Vi hade vår tid
men regnet för oss samman
Jag brukar känna de hårda vindarna fläkta
just innan himlen släpper ner sina vattendepåer
ner över världen och morfar
Någonstans
med morgontidningen redan utläst
innan morgonen har slagit sig ut till dag