Oberoende av vad vi tror oss kunna lära oss,

så tänker jag det vara så

med allt det som det faktiskt är möjligt för oss att lära oss,

att detta är något som i "någon form"

alltid finns och alltid har funnits i oss,

likt ett "sovande-lärt" men ej alls något "vaket-lärt".

När det sedan beroende på situation

"öppnas" upp för varje specifikt lärande,

kommer om tiden är den rätta,

dessa kunskaper i oss att finna sig vara sökta och behövda

av de yttre kunskapernas exakta motsvarigheter,

och därefter även tillåtas ta "sina" platser i vårt medvetande,

då som aktuella, faktiska och därvidlag användbara kunskaper.

När man "lär" sig vad det än månne vara,

har jag ofta haft känslan av att dessa vidhäftar en slags diffus "aning",

vilka ibland även föranleder upplevelser av dessa ahaan och dejauvuer;

som om man någonstans liksom redan visste

eller varit med om det som man just lärt sig eller erfarit

och som om man faktiskt och egentligen

vet mycket mer än man borde veta,

åtminstone utifrån allt det som man läst

eller på annat sätt och bevisligen inhämtat.

Jag känner mig därför ganska viss om

att det utan en allomfattande och förberedande

inbyggd igenkänningens kunskapsbas

inte överhuvudtaget eller någonsin alls

är möjligt att lära sig den minstaste av kunskaper