Mitt huvud faller handlöst mot din axel. Du håller om mig hårt, jag bara gråter, du viskar i mitt öra och säger att allt kommer att bli okej. Att allt kommer att bli bra, men det är så svårt att tro på det nu. När man möts av hat i blicken var man än går, när man blir blåslagen varje dag, knuffad mot väggen, när man får känna den kalla betongen mot mitt ansikte. Varje dag, spricker mitt ansikte och jag hoppas varje dag att det inte ska bli som den förra. Du smeker mitt hår, jag vill bara vara här med dig och aldrig gå dit igen. jag vill aldrig mer möta slagen igen. Jag vill aldrig dit, snälla. Låt dem inte göra det igen. Jag går inte längre, jag kryper. Om du låter de fortsätta så ålar jag, om du inte reagerar så stannar jag och då har jag fallit för sista gången. Då reser jag mig aldrig igen, då ligger jag bara ner. För jag klarar inte av mer än såhär.