Tar minimala andetag
flyktiga
för att jag vet att han kan höra
Han är nog nära,
men jag är nervös

Låter tonårsskakiga axlar smeka tegelväggarna,
rundar vägghörnet och hoppas,
hoppas och hoppas
att han inte ska vara där
Trots att han är den finaste av pojkar
och trots att han får mig att känna mig som den finaste av flickor

Hans röst studsar mellan skåpväggar och dammiga franskaböcker
Pianofingrar (även fast han spelar gitarr) vevar genom kvav gymnasieluft
gestikulerar
Och jag kapitulerar

För nu ger jag nog upp
Faller ihop
Faller för honom
som alla andra fallit