All denna himmelska doft som gör våra ögon druckna, all denna höga luft som går våra lungor stuckna. Och döden är drivved staplad på en folktom strand. Vi är långt bort från den nu. Vi är i det vita slottet, på ekgolven i salongen. Kristallerna i takkronan, de dignande fruktskålarna. Vindruvor, granatäpplen, ingefära, plommon, valnötter. Dimman som gör utsikten från den djupa steninramade fönstrena grå. Och döden som nu har tagit sig in genom detta fönsters genomskinlighet hånler tyst och stilla, vässar klorna och vittrar ungt ljusrött blod. Han ska beröva dem: Denna himmelska sötma. Dessa oskulders älvdans. Trädens grenar som nuddar fönsterglaset och vinden som får dem att darra. Kvistarna som är händer på ett osynligt piano spelar osynliga melodier. Det är vinden som pratar genom trädkronan. Och i den bor en ande. Och när solen går ner sover musorna sin skönhetssömn vid detta träds rötter efter den sista dansen till utbrända stearinljus. Dansar som om de var marionettdockor fastspända i en ängels trådar. Spindelvävda ögonfransar. Vinfuktade läppar välvda av sammetslent kött. Han ska beröva dem deras dröm. Deras kött deras sömn, deras sång och deras ström. Gnistan som löper varvet runt.