Läxan är mycket hårt lärd,

hur lätt livsgnistan kvävs

och hur vänskap blir syre,

mitt i Landet Döda Hästar

och Aldrig Sovande Kanoner

eller Nyss Lågmält Prat Om Hemmet

där Det Nu Ligger En Skjuten Man.



De var ansikten och axlar och händer,

de var knän och ryggar och nackar,

som snabbt lärde huka sig i Helvetet.

De var synerna från vansinnet satt i system,

de var förvandlingen från stolt mening,

till bottenlös desillusion lagd i krälande gyttja.

De var astronauter på den Galna Planeten.



Jag är rädd som fan

nu när de gått bort,

att deras blickar glöms,

att minnen läggs i register,

att tunga ord databaslagras,

långt från nya öron

där de borde få viska.