Del 11 - regndränkt

Jag var lättad att Kai faktiskt hade tagit det så bra och det förundrade mig att han hade tänkt hålla det ifrån sin bror. Jag menar, jag är ju i stort sätt en främling och West är ju hans blod.

Det var kväll och vi satt i den stora L formade soffan och såg på TV. Det hade varit en tuff dag men allt kändes lugnt nu, på arbetsfronten då, inte resten. För konstigt nog tyckte jag att det blev ännu svårare att spela kille nu, fast det kanske inte var så konstigt. West visste inte och Kai visste, jag kände mig klyvad. Det var som att Kai synade mig då jag försökte spela kille och han gömde odiskret ett svagt leende då och då. Som att han gjorde narr utav mig, som att han sa: lilla flicka, du är verkligen inte manlig, du gör bara bort dig. Men han hade ju faktiskt gått på det ifrån början, så så dålig kunde jag väl inte vara? Det fanns ju feminina killar så vad gjorde det om jag inte var den manligaste i världen.
Jag hade börjat komma närmare West de senaste dagarna, han snackade med mig som en vanlig människa. Det var inte det där tonfallet som fick mig att tro att han ville att jag skulle försvinna. Han var inte lika nonchalant emot mig heller. Jag kände mig mer sedd och respekterad. Kanske hade han insätt att jag faktiskt försökte mitt bästa och kanske skulle han fundera över att lära mig snart. Jag började bli liiiite smått otålig. Det var rätt långt kvar till mästerskapet men jag behövde all tid jag kunde få.
Vi satt tysta när en plötslig smärta sköt in i magen.
”AA!” sa jag och la händerna för magen. West och Kai slet motvilligt blickarna ifrån TV:n och kollade på mig.
”Vad gör du?” frågade West. Jag räknade snabbt veckorna i huvudet och insåg att det måste vara denna vecka. Jag kollade lite frågande på dem som att de var dem som hört fel men reste mig sedan upp.
”Kommer snart.” sa jag och gick med snabba steg emot toaletten.
”Säg att det är lugnt!” viskade jag till mig själv men väl inne på toan upptäckte jag fasan.
Min mens hade kommit och jag hade inte alls varit beredd, det hade gått igenom underkläderna och det var bara en tids fråga innan det hade gått igenom byxorna med. Vad skulle jag göra? Jag ville inte dra på mig byxorna och kuta till ladan, då skulle det definitivt färga mina byxor. Jag bet mig i underläppen och böjde mig fram för att öppna skåpet under handfatet. Kanske fanns det något som skulle kunna hjälpa mig i några sekunder. Men det var i stortsätt tomt. Detta var verkligen inte en flickas badrum. Vad skulle jag göra? Tänk om West skulle se det. Då kunde jag glömma mina rodeo drömmar. Kanske kunde Kai hjälpa mig…
Jag vek massor med toalett papper som jag la i underkläderna bara för att förhindra krisen lite, sedan gick jag ut i korridoren och kollade ut i tv rummet.
”Kai kom hit fort!” ropade jag befallande.
”Va?” sa han undrande.
”Men kom bara hit nu! KOM!” sa jag. Han ställde sig sakta upp och kom fram till mig. jag tog honom i kragen och backade in i korridoren en bit.
”Jag har en tjej kris här nu, du måste hjälpa mig!” sa jag. Han sänkte ögonbrynen och verkade inte förstå något.
”Snälla, spring ut i ladan, jag har tamponger i sidofacket på min väska.” sa jag. Då höjde han på ögonbrynen.
”Jahaaaa…” sa han. ”Men varför ska jag?” frågade han.
”Bara gör det nu så säger jag sedan om du ens kommer fatta!” sa jag och puttade honom en bit. Han gav mig en lite brydd blick men tog på sig skorna och gick.
West vände sig om i tv soffan för att kolla på mig men jag gick fort in på toan igen, ifall han skulle fråga något. Jag kom inte på någon bra ursäkt. Det tog lite för lång tid enligt mig men Kai kom tillbaka.
”tack!” sa jag snabbt, ryckte dem ut hans händer och klappade honom på bröstet innan jag låste in mig igen.
”Vad gör ni?” hörde jag West fråga när Kai kom tillbaka till soffan.
”Em.. Drug dealing!” svara Kai.


Jag stod vid hagen och kollade bort emot horisonten, det hade varit stek hett i flera veckor men nu såg det ut att komma mörka moln längre bort. Klockan var åtta och jag var snart klar med jobbet.
West kom förbi och ropade på mig.
”Vi äter nu, kom!” sa han men väntade inte på mig.
Kai var inte hemma och det kändes nästan lite pirrigt att sitta vid bordet ensam med West. Det var som att Kai höll mig lugn. Han var ju den som snacka mest så då behövde ju inte jag tänka på det. Men nu fick jag prestations ångest. West verkade inte alls bry sig.
Jag hade faktiskt jobbat hårt för honom rätt länge nu, skulle han inte säga något om rodeo snart? Jag började bli otålig. När jag hade ätit upp satt jag kvar och kollade på honom. Skulle jag fråga honom? Han kollade sakta upp på mig då han kände sig iakttagen och det var som att jag inte tänkte på att han såg på mig. jag började i stället att betrakta hans ansikte. Det ljusa ögonen och det sandfärgade håret som lockade sig lite i nacken, inte mycket men så där så att det stod ut lite. Han hade en rätt tjock snedlugg och skarpa, mörkare ögonbryn. Jag tänkte på min syster igen som nästan hade dött utav förtjusning när hon sätt honom i staden, det var lite speciellt hur man kunde älska någon så utan att känna den.
”Vad är det?” frågade West och väckte mig ur mina tankar. Jag skämdes i några sekunder men dolde det fort.
”Em jo..” sa jag. ”När ska du lära mig rodeo?”. Han såg lite från varande ut och det var tyst ett långt tag.
”Asså jag har inte tid.” sa han. Jag sänkte ögonbrynen.
”Vadå inte tid?” frågade jag och kände hur något började att röra sig på insidan.
”Nej.” sa han och skakade huvudet.
”Vadå, ska du inte lära mig?” frågade jag upprört. Då svarade han inte ens, bara kollade ner på maten igen. Vad var det här? Plötsligt reste jag mig hastigt upp och såg på honom med ett ihop bitet ansikte.
”Om du inte ska lära mig, varför låter du mig fortfarande jobba här då?!” sa jag med höjd röst. West kollade lite chockat upp på mig där jag stod.
”Är jag bara gratis arbetskraft? Vad är du för en människa?” sa jag och plötsligt kändes det som att jag skulle börja gråta. Jag brukade inte gråta men kanske var det för att jag sätt fram emot rodeon så mycket, chocken gjorde så ont. Jag skulle gärna skylla mina tårar på mensen men jag visste att detta skulle få mig minst lika upprör annars också. Men West fick inte se mig gråta och innan han hann svara stegade jag fort ut ur huset. De mörka molnen var här nu och regnet öste ner.
Varför skulle det regna just nu?! Det byggde bara på den dystra situationen. Jag sprang emot ladan men han bli genom blöt innan jag var framme. Hela vägen viskade jag elaka saker om West. Jag lät tårarna rinna, det spelade ju ingen roll nu, jag var ju redan blöt. När jag kom upp i halmrummet blåste vinden emot husväggen där min sängstod och tillät regnet att storma in igenom det glasfria fönstret över min säng. Fort drog jag det våta lakanet ur sängen som för att rädda det men det var ganska så försent. Jag kände mig så frustrerad på hela världen att jag skrek rakt ut.
”Dumma, Dumma, Äckliga, Fula West!” skrek jag. Sedan suckade jag djupt och vände mig om i rummet. Det var kallt men halmen var torr. Så jag la det våta lakandet på halmen och kurade ihop mig där på. Att ligga rakt på halmen var så stickigt men det var kallt att fortfarande vara blöt. Men jag tänkte inte klä av mig, jag skulle bara ligga här.
”Låt mig bara dö.” sa jag lite överreagerande och blundade hårt.

Jag frös och svettades på samma gång och det kändes som att ögonen var fulla med grus när jag sakta försökte öppna dem. De sanka kläderna låg klistrade emot min kropp och behöll kylan över mig. jag hade somnat och nu lyste solen in över min regndränkta säng.
Jag måste hem. Hann jag tänka innan jag kände den hårt pulserande smärtan i huvudet.
Hade jag fått feber?