Jag ser en fjäril, jag springer. Pappersfågeln av siden är jag, måste fånga den, måste.

Hela livet rann ut i ett glas av sand, jag dog som en fjärilsletare, jag som trodde jag var en fjäril. Likt diabilder på en fjärran himmel ser jag svaret på min ständiga fråga.

Suddigt och vagt.
Skrivet med vatten.
Jag rör mig närmre.
Kisar, söker skärpa.
Konturer träder fram
Förångas igen.
Jag är så nära.
Horisontens projektion.
Måste fånga.

Måste.

Om du ser något du inte vågar se, syns det då överhuvudtaget?

Du ser dig själv i leran du formar med dina händer, gestalter träder fram, först vaga sen tydliga, sen vaga igen. Måste få veta. Innan du dör.
Är det du som drejar eller är du lerans form?