Jag känner igen melodin
som spelas mot fönsterblecket
Det är någon där ovan som söker kontakt
genom att mildra hettan
i den glödande jorden

Jag lutar käken mot handflatan
och låter blicken färdas
genom rutan
Förbi den slumrande gryningen
Bortom världen som jag känner till

Jag skriver ett brev
till höger om Karlavagnen
Formulerar meningar
av ord
som bara du kan se
Om någon

Vet du om att världen blivit så mörk?
Att människor ser hjältar
i dem
som man förr benämnde mördare?
Att lyckan mäts i erövrade stegpinnar
och att alla de som bränns på vägen
endast tillåts gråta
i regnet?

Jag ser dem i natt
smygandes i mörkret
med ansiktet vänt mot oändligheten
och med flytande lycka i handen
Kämpandes
för en plats
i spotlightljus
allt medan de skyggar för gatlamporna

Vad skulle du ha gjort i mitt ställe?
Ibland undrar jag
om det inte var så det var menat att vara
Du sittandes i fönstret med en kopp te
Jag vakande över världen
från ett annat universum

Men hur det än var menat att vara
så var det inte så det blev
Du är för evigt ung
och jag får vara tacksam
över förmånen
att bli äldre

Jag ritar en cirkel
i min andedräkts imma
Undrar vad du skulle ha tyckt
om du suttit här bredvid mig nu
och studerat världen
genom mitt förstoringsglas

Hade du också undrat
varför människan tycks ägna all sin tid
åt att ängslas
över framtiden
och drömma
om det förgångna?
Eller hade du bara skrattande
trasslat ut alla frågor
ur mitt vildvuxna hår
Planterat en stjärna i min iris
och lyft av världen
från mina axlar?

Jag lägger handen mot bröstet
Låter fingrarna söka
över revbenen
Hittar så glöden
där inne
Värmen tar med ens
mina läppar i besittning

Var du än är
kommer du aldrig längre bort
än mina vener når

Himlen har gjort sitt
Jag skönjer våta kronblad i gryningsljuset
En suck av lättnad
drar fram mellan husen
Brandfaran är över
och dagen vaknar
helt ovetande
om nattens helande kraft