smultronminnen
rosaskimrande
vi var så små

jag var så stor då
visste allting bättre än du

kanske det är ödets lott, att det vi upplevt har gjort oss lika gamla i slutändan

du har farit fram i livet som en vettvilling
varje begär har du gett efter
du har girigt gapat efter livets godsaker

och surt betalat notan

jag har varit den förnuftiga
men förblindad av naiviteten
människan kan bara bringa gott

trodde jag

vi har lärt oss genom livets törnesnår
att vart vi än i världen går
så hittar man lättare sen
när vi tillsammans i mörker
försöker hitta hem