Det finns en å
som jag brukar gå längsmed

Över fält, diken
genom hagar

Under ett himlavalv
som minner om
att jorden är rund

En förtrollad å
som runnen ur mitt ögas tårkanal
som vore den min egen gråt

brusten ur vånda, ur sällhet
till en enda stillsam stril

En å
som minner mig om allt
som är jag