Äntligen. Jag är hel igen. Nu kan jag ännu en sista gång finna frid i skuggornas sällskap.

Riktigt så enkelt har det ju aldrig varit. Inte för mig, och säkerligen inte heller för någon annan. Skuggornas värld är inte något man njutningsfullt kan luta sig tillbaka mot, den är otillräcklig och falsk. Om man tror sig se någon som helst tröst i dessa mörka gångar bör man direkt vända om, annars faller snart allt i glömska.

Men det är också sant att ljuset inte tillhör mig, det har det aldrig gjort. Himmelriket byggdes inte åt mig, därför bör jag inte heller söka vägen dit. Denna väg leder ändå bara fram till en stängd port, starkt förseglad och förstärkt med stålbalkar. Ska jag spendera min evighet på att hopplöst slänga mig mot denna port? Gång på gång krossas jag av min egen tyngd, gång på gång reser jag mig för ett nytt försök, enbart eftersom döden aldrig infinner sig.

Eller ska jag sjunka tillbaka in i skuggorna?