Kylan omslöt. Kramade musten ur de sista krafterna. Hålögda vandrade blickar ur förtvivlans djup. Flämtande vacklade skenet från gaslyktor en bit bort. Kylan tärde och slet.

Brandvakt på patrull genom mörklagda gator. Lugnet lägrade staden. Trashankar kurade på skymda platser.

Stickande varning om nalkande fara. Klockan klämtar att elden är lös.

Husen av fnöske så snabb är elden. Rädslan gör handling. Skynda till hjälp.

I tid den röda faran nu hejdats. Huset halvbränt men staden räddad.

Två kvinnor i huset utom räddning hittas, men ej av eld deras liv togs.

Krogen de drev ett byte för avund. Någon trodde stora värden där fanns.

En man av hat och girighet ville dölja. Sitt brott att då släppa elden lös.

Vandring i livet där svårigheter mötte. Formade vägen till avrättningens brant.
Så hårt ett liv i staden då var. Gator kantade av elände så stor. Smuts välde och spred sin smitta. Livet en pina ofta det var. Vandring till himlen den enda tröst där fanns. Kyla som grävde hål i var sinn. Både i kropp och i hjärtat därinn



© Susanne Angelöf