Som små, lär vi oss att inte gråta för det som gör ont res dig upp, borsta bort smutsen fortsätt spring
Vem lär det? Är det självständighet att aldrig kräva tröst?
Som vuxna är skrubbsåren så mycket större det onda gör så ont
Borsta bort det fortsätt spring
Plötsligt fungerar ingenting
Du andas men finns inte där, själen ihopskrynklad som ett gammalt godispapper
Krampande i hulkande tårar
Förnuftet förvånat stirrande- vad grinar du för?

Hur kan vi bli så?Vem lär oss att vara det?
Efter att allting slutat fungera, är det som att världen renas
Du vaknar och ser allt med nya ögon
känslor är utkristalliserade, dallrande nära till allt närvarande- i nuets eviga oändlighet är det svårt att ta något förgivet
när allt ställs till sin spets, kanar det oviktiga ner för sluttningen och det viktiga det stannar kvar på toppen