Sägnens trådar vävs från maska till maska
Formar en vy av färger, nyanser och livets svärta från ljusvitt till dimsvart
Sägnen viskar om älvor och oknytt

Spinner sin tråd och fångar lyssnaren i sitt garn. Kom, har du hört. Jag måste berätta vad som hänt.

Bit rullas för bit och scenen börjar bli synlig. Där i nedre hörnet en ensam vilse vandrare. Mörkret slöt sig tätare och skuggorna djupnade. På väg mot ett fjärran mål. Men det mörka spelade sitt elaka spratt. En sten blev ett troll. Ett träd reste sig till en jätte. Rädslan styrde den arme. Virrar till sus och suckan i berget. Regn gör sikten till intet. Kylan ett skydd att finna mot. Tät så gran en gömma där blev. Vandraren sågs i bygden ej mer. Sägs av trollen blev tagen. Endast en ensam vandrare vet.

Väven fångar en bild av ett skede. Två älskande ömt i famn de sken. Fästfolk till bröllop snart rusta. Sista kvällen innan de gick till kyrkan. Glädjen strålade om bruden till häst. Vägen var slingrig och lång. Följet begav sig och bruden red först. Solen sken och lyckan log. Ur snåret en skugga ryckte fram. Hästen skyggar och ett stup där var. Bruden sin brudritt det sorgset så blev. Ännu idag hennes rop kan smärta. Lyssna vid stupet. Vem vet vad du hör.

Flätat är livets trådar. Skytteln förs framåt över stock och sten. Fångad i stunden en ögonblicksbild. Allt så snabbt kan ändras.

Sägnen ett uns av sanning har. Vem vet vad våra egna liv bär. En dag en sägen om dig eller mig kanske viskas. Har du hört. Jag måste berätta.



© Susanne Angelöf