När livet flyktar
Greppet hårdnade bit för bit. Händerna vitnade och skakade. Tur ansiktet var bortvänt. Hon fick inte se honom i ögonen nu. Vad som helst men inte nu. Musklerna spändes till bristningsgränsen. Kunde inte släppa taget än. Kanske skulle allt vända bara han orkade uthärda lite till.
Tryck och släpp. Räkna rytmiskt. Tryck och släpp.
Kom igen nu. Förbannat också men sätt fart nu. Så här får det inte gå till. Det får det bara inte. Svetten svartnade för ögonen. Blåsa. Trycka släppa. Han visste precis hur man gjorde.
Tankarna rusade. Tänk om dom reagerat bara lite tidigare. En minut. Herregud bara en minut. Då hade allt varit så mycket lättare. Då hade det säkert vänt på en gång.
Istället satt dom där, i godan ro och skålade och drack. Njöt av den ljumma sommarkvällen. Såg solen dala i glittrande vågskvalp. Njöt storligen av vännernas givande sällskap. Skratt, god mat och goda vänner. Det var livet. Och deras underbara barn.
Och i helgen skulle hans älskades syster gifta sig. Det fanns mycket att glädjas åt och fira.
Aldrig mer sprit. Glasklara bestämda tankar for korsvis med paniken.
-HAR NI RINGT AMBULANS.
Tårarna sköt fart. En blick i rop på hjälp mot dödstyst omgivning.
-Vi har ringt. Men det tar en stund innan dom är här.
Tystnaden dånade i öronen och hotade hela sinnet att rubbas. Det fick inte hända.
-MEN KOM IGEN DÅ
Han vet inte om han skrek eller om han hörde sig själv ropa i förtvivlan ordlöst med all sin kraft.
Dom hittade honom i vattnet. Precis under bryggan.
Tryck och släpp. Räkna. Hade han tappat räkningen.
Armarna domnade och hotade svika honom. Inte nu. Han var ju så stark. Rädslan grep honom. Tänk om han inte skulle klara det. Tänk om sonen....
Han fick inte tänka. Bort med tankar. Fortsätt.
-Men snälla....kom igen nu då
Andas
ANDAS
för min skull
- Nu kommer ambulansen. Hördes från vägen
Tryck och släpp. Tryck och släpp
Starka armar lyfte honom från sonen
Vi tar över nu
© Susanne Angelöf