Blomman slokade i handen på väg ner mot bänken. Beskedet var ofattbart. Benen sögs mot golvet. Dunsen måste hörts ner till grannen. Fönstret släppte obarmhärtigt ljus rakt in i mina ögon.

Illamåendet hade kvävt de sista tjugo minutrarna. Vi skulle ju åka och bada. Och vännerna som väntade utmed vägen. Irritationen från sambon klirrade som vässade klor mot mitt inre.

-Sitt inte bara där och vänta. Men hjälp till då. Vi måste ju åka om fem minuter och du har ju inte fixat färdigt lunchen än.

Blicken var vänd in mot kväljningarna som sög i magen. Varför mådde jag så illa.

Lyfte handen från bordet för att få stöd och resa mig upp. Benen vägrade bära. Satt kvar och kände hur paniken över kroppens beteende hamrade larm in i hjärnan.

Något var fel. Ohyggligt fel.

Hade hört talas om kvinnor som fick hjärtinfarkt med dussinet diffusa symptom och hemskickade med en värktablett för att timmar senare hamna akut med hjärtstopp.

Luften började sina och handen for i kramp mot armen och huvudet snurrade och dånade. Orden kom inte ut. Ilskan över sambons irritation klarnade stötvis yrseln. Såg han inte. Var han så korkad. Jag som alltid är frisk. Alltid.

Tänk om något hänt pappa for i tanken.

Kvällen innan på sjukhuset låg han i dvala. Jag tog hans hand och visste att jag var tvungen att trots alla år i kamp för att få bli älskad och finnas i hans värld så skulle jag ge honom min kärlek allt jag bara kunde. "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du" sjöng jag stilla och höll hans hand. I dörren när jag gick låg han så fridfullt.

Telefonen skar genom barnens stoj, sambons muttrande och min rena skära panik över min kropps tillstånd.

Sambon svarade och kom snabbt tillbaka.

- Det är din syster.

Hennes ord - Pappa har somnat nu. Han dog lugnt och stilla för en minut sen.

Där och då släppte allt konstigt i min kropp. Och en stilla frid infann sig